PP     
Ung poesi

Populär Poesi nr 10

(c)Peter Nyberg 12/12 2010
Uppdaterad 10/10 2011

Startsida

Dikter
Eva Langrath
Anton Yoseph Wilhem
Towe My Frykenfeldht
Ewa Nillgård
Anna Liljestrand
David Unger

Tema Essäer Krönikor Recensioner Om oss Arkiv


LÄSARDIKTER

Eva Langrath

Jag är 63 år bosatt i Täby sedan ett år och jag arbetar på en Förskola i Viggbyholm. Jag har tidigare bott i Hälsingland. Jag började skriva poesi 2007 och är medlem på Poeter.se där jag har en egen hemsida http://www.poeter.se/Evas_Poesi.

Jag arbetar med foto och text. Oftast kommer bilden först och föder en tanke eller känsla som jag vill förmedla. Ibland kommer känslan eller händelsen jag vill skriva om först som i texten Händelser där jag vill förmedla att mitt i vardagen slår ondskan till och då letar jag en bild som i sin tur ger upphov till tankar om hur orden kan vävas till ett sammanhang.

Jag är medlem i Föreningen skrivare i Hälsingland och var i Ljusdal/Järvsö med och startade upp Öppen Scen för framförande av egna texter och sånger.

Jag har fått ett antal dikter publicerade i Diktantologierna Trettiotre poeter Books on demand, Skiftande nyanser och Utan gräns Vitterlekens förlagstryckeri, SvenskPoet 2009 Ing ink. förlag och i tidskriften Lokatten Föreningen Skrivare i Hälsingland.

Händelser

 

slottspark

svarta kedjor
hindrar oss

att gå in
på fel väg

raka gräsmattekanter

rosa hortensior
gula rosor
blå lavendel
röda begonior

 

flicka med fågel

intill krattad
grusgång


       *

 

sill lunch i det
vackra gula huset

 

samtal om liv
som förändras

från en dag till en annan

mitt i sorgen
finns glädjen kvar i livet
värme och omsorg

om oss på besök


hon tar oss
på promenad
längs sommarens gå-gata

turister i mängd

lapphunden
möter hund efter hund

andas flämtande

 

inne på apoteket
piper ett sms

en bomb har exploderat
i centrala Oslo

vi är hemma och är oskadade

 

stadens kyrka är gul

en gravsten
med namn
och blommor framför

minneslunden
ligger nära havet

 

kapellet är också gult

 

telefonen piper igen

regeringskansliet
ser ut som en krigzon
vi hör ambulanser hela tiden

här utanför

 

      *

 

vi åker mil efter mil

över Ölandsbron

genom Småland

genom Blekinge

radioteatern ger

Sofie Sager
den första kvinnan
som anmälde ett våldtäktsförsök

och fick rätt

vi rullar in i Skåne
ner på den smala vägen

till huset nära havet

inne i huset
står TV:n på

84 ungdomar
har mist livet
på en liten ö

och flera kämpar
just nu för sitt liv

ytterligare 8
döda i en bomb explosion

 

              *

 

i rödvitrutig klänning
berättar hon
att hon mist nära vänner
igår

 

hon hoppas
att han som sköt
inte skall få
någon stor uppmärksamhet

hon vill
att uppmärksamheten
skall ges till alla de
som mist sina kära
och till alla dem

som kämpar
för sina liv

hon vill fortsätta
att kämpa
för ett gott samhälle

där öppenhet råder


i går simmade hon
i det kalla vattnet

bort från mannen som sköt


 


Stenar på vägen

 

 

färgen på stenarna

är den samma

som på köksluckorna

i radhusköket

 

hon går försiktigt

sätter ena foten

framför den andra

på berghällen

 

minns en tidig morgon

 

klädd i blå morgonrock

av plysch

det långa håret

samlat i en svans

 

två små flickor sovande

på våningen ovanför

 

radhuset tyst

 

ryggen lutad mot köksväggen

hon glider sakta ner mot golvet

 

kallsvetten i pannan

hjärtat skenar

 

hon sitter på huk

armarna runt knäna

 

insikten drabbar

som ett slag i magen

 

hur hon än gör

kan hon aldrig, göra rätt

hon reser sig sakta upp

brygger te i kannan av lergods

 

väntar

 

på dagen som sakta kommer

       

            *

 

 

en gryningstimme

väcks hon

av en telefonsignal

 

tänker

nu har det hänt

 

gråtande säger han

i luren

hon finns inte mer

 

ilsnabbt far tankarna

genom hennes huvud

 

inte så

 

jag har väntat så länge

på att hon skulle ringa, för att berätta

att du

inte längre finns

 

hon lägger sakta på luren

 

imorgon

har det gått ett år

sedan döden sist var på besök

 

så ringer hon sin syster

 

ändlösa promenader

barnvagnen i brunt och gult

har stora hjul

i fårskinns påsen

en liten flicka

inte större än en docka

 

snön knarrar under hjulen

kylan är kall

 

de tar undergången

under tågen

 

nyckeln i dörren

hjärtat klappar

 

ångesten, rädslan

som ett stålband

 

hon vill slippa mötet

därinnanför

 

sörja fanns det ingen tid till

 

hon vandrar fram och tillbaka

dag efter dag

kokar starkt svart kaffe

 

till slut smälter snön

 

                  *

 

 

många år efter

 

sätter hon nyckeln i en annan dörr

 

oförberedd

kastar sig alla minnen

över henne

med en kraft som förlamar

fryser tankar till is

 

hon värjer sig

 

tanken snurrar

i vild karusell

 

rädslan hindrar orden

som fastnar på vägen

 

de vill inte tala

hittar inte vägen ut

 

hon kommer inte

undan

sitt eget mörker

 

vandrar planlöst

 

sylvassa nålstick

av vass snö

sticker kinden

 

cirkelgång på moddiga vägar

för henne tillbaka

till utgångspunkten

 

in i döden trött på sig själv

letar hon 

avstängningsknappen

 

det är kallt

hon fryser i själen

 

i nattens mörker

lyssnar hon på andetagen

tätt intill

 

rädslan gömmer sig

 

i det tidiga morgon ljuset

bleknar tankespöket

en smula

 

hon stiger upp

brygger sitt te

i muggen med den blå blomman