PP     
Ung poesi

Populär Poesi nr 10

(c)Peter Nyberg 12/12 2010
Uppdaterad 10/10 2011

Startsida Dikter
Eva Langrath
Anton Yoseph Wilhem
Towe My Frykenfeldht
Ewa Nillgård
Anna Liljestrand
David Unger
Tema Essäer Krönikor Recensioner Om oss Arkiv


LÄSARDIKTER

Towe My Frykenfeldht

Towe My Frykenfeldht bor i Uppsala, sysselsätter sig med garn, ord och klappning av sjuttonårig damkatt. Towe My är tidigare publicerad i några antologier och tidskrifter och skriver sina dikter på towemy.com och läser dem på soundcloud.com/towemy.

 

*

Och din högra hand. Och mitt vänstra lår. Och en kråkfågel av obestämbar sort. Och en å. Fast inte vilken som helst. Och din ena syster. Och mina ögons färg. Och hur snön faller. Och hur blommorna slår ut. Och hur blommorna faller. Och hur det ruttnar i det bortre hörnet av trädgården. Och hur barn kommer hem. Och hur barnens blod. Och hur barnen säger att allt är okej.
 
 
Den där järndoften.

Den där jämvikten. Och den där ojämvikten.


Hur din hand försökte lägga sig över min. Hur munnen har talföreträde framför strupen. Hur vinden söderifrån får grödan att ruttna. Det obotsamma. Det ljusa och det ljusaste i människan. Hur vi ställer oss på baksidan av träden.
 

 

Hörnet på bordet är till för huvudet.
 
 
Hur språk plötsligt formas inuti det bleka (blanka) barnet. Hur hästen lägger sitt huvud på hennes axel. Hur det tysta i skogen trasslar in sig i håret. Hur man går ut ur huset och fortsätter att gå.

Hur endel av dem bara skakar lagom. Tänder en cigarett. Sätter sig tillrätta i den bruna skinnfåtöljen. Så länge det hostar så är det ingen fara, då kan det ju andas! Händer som knutar. Under bordet försiggår. Hur man tiger en moder röd.
 
Hur någon faller ut från fönstret. Ner på. Gräset är så grönt i maj. Det stela i din nacke. Hur en lögn färdas genom hennes mun. Hur hennes mun och hur strupen. Hur strupen känns i handflatan.
 
 
Hur fåglarna inte alls har det så bra. Hur man hänger upp saker i träden. Hur man lär sig knopar. Kroppar.

Skogens knopar.
Hänger och dinglar.

Det är i nacken det tystnar.

Det som tystnar i nacken tystnar också i strupen.


Hur man låter blommorna vara. Hur man inte färdas genom det uppländska landskapet. De små damerna och kaffet. De små kaffekopparna. De små hårda sockerbitarna. De små repen. De små små träden i den lilla lilla skogen.


Små eldar i skogen.
Hur hon lägger sig partiellt.
Längs underarmen.
Drar ut.


Hur man uppmanas att stanna på platsen där man försvann. De små små eldarna. Hur den högra pupillen ibland är större än den vänstra. Hur daggmaskar perforerar marken under staden. Ån. Slottet. Knaket i barnen när de går över bron.


 
Det är vattnet i barnet som gör att barnet sjunker.
Det är ljudet i huvudet som gör att modern sjunger.
När autolys inte handlar om lampor.
Vävnadsnedbrytning orsakad av kroppsegna enzymer.


Vi dödar inte våra barn.
Bara om vi måste.
Ibland måste vi.


Hästen och hästens larver, och maten och matens mögel, och blommorna och blommornas ruttnande.


Hur man överallt letar efter någon. Inte tigandet, någonting värre. Hur man cyklar genom en park. Hur man håller någons hand på bussfärden genom hela staden. Hur man tror att det betyder något. Hur orden i munnen blir det som fräter bort skinnet på någons händer. Hur vi gick längs ån och hur jag pressade mig emot dig tills du försvann.


Det ljusa i dig är inte det ljusa i mig.


Det verksamma ämnet i dig är inte det verksamma ämnet i mig.


Vad håret inte vet men vad resten av kroppen vet.

Hur flickan i dig bara är en konstruktion.