PP     
Ung poesi

Populär Poesi nr 10

(c)Peter Nyberg 12/12 2010
Uppdaterad 10/10 2011

Startsida

Dikter
Eva Langrath
Anton Yoseph Wilhem
Towe My Frykenfeldht
Ewa Nillgård
Anna Liljestrand
David Unger

Tema Essäer Krönikor Recensioner Om oss Arkiv


LÄSARDIKTER

David Unger

Jag är född 1982 i Täby, utanför Stockholm. 2002 flyttade jag till Arvika i Värmland och utbildade mig till lärare i sång och komposition vid Musikhögskolan Ingesund. Mitt arbete tog mig sedan via Falkenberg till Oskarshamn i Småland. Hösten 2011 är jag anställd som högstadielärare i Hultsfreds kommun och undervisar i Engelska och Musik.


Jag har fått ett antal av mina kompositioner uppförda, senast (under 2011) av bland andra Ingesunds kammarkör, Halmstads vokalensemble och kalmarbaserade Cantores Calmarienses.


Via mitt intresse för vokalmusik, och då främst romanser och lieder, väcktes intresset för poesin. Från och med våren 2009 har jag skrivit mer regelbundet har sedan dess blivit publicerad i bland annat Oskarshamns-Tidningen och tidningen Nyheterna. I februari 2010 recenserades jag av Daniel Boyacioglu i radioprogrammet P3Text, där jag deltog med dikten "Livslångt älskande”.

 

Under höstterminen 2011 skriver jag under mina pendlingsresor till jobbet varje dag en ny dikt som publiceras via twitter med hashtagen #betraktelserfranenpendlingsbuss . Detta projekt hoppas jag kan pågå fram till jullovet.

För mer information om min musik se www.ungermusik.blogspot.com.
För mer information om mitt skrivande se www.ungerlyrik.blogspot.com.
För att höra mig läsa min poesi se www.youtube.com/user/ungerlyrik.

Fem sonetter om skrivandet


I.

Poeter är utav ett märkligt slag,
de skriver sina dikter utan lön
och delar med sig fritt utav de frön,
som såtts i deras hjärtan, en säll dag


Och hoppas texten uppfyller den lag,
som utan att va skriven blir ett krön,
att övervinna efter bästa rön,
som han kan komma på, det tänker jag.


Om det är fri form eller rimmad vers,
blir varje mening ändå lika svår,
att formulera så att folk förstår.


Men fast en enda rad kan va en pärs
är diktandet ändå en syssla kär,
ty inget hjärtats sång, som dikten är.


II.

Jag slutar aldrig upp att fascineras
av världen som jag ser här runt omkring.
Allt oftare så upptäcker jag ting,
små saker som förtjänar att traderas.


För tänk så mycket som annars riskeras,
om inte vi vill spara någonting
och låter glömskan sluta tät sin ring
kring allting skönt som för oss presenteras.


Och tänk på allt som hade gått förlorat
av det som bildar vår historia
om inte någon en gång uppförstorat


det som för nåt banalt kunde passerat
och gett det en symbolisk gloria:
att det åt eftervärlden blev traderat.


III.

Jag ville skriva ord som evigt glimmar,
så vackra att de evigt koms ihåg.
Jag satt, jag stod, jag vandrade, jag låg
och formulerade mig många timmar.


Jag letade bland alla ord som rimmar,
och vägde omsorgsfullt dem uppå våg,
men ingenstans bland papperen jag såg
de orden som av vilka mänskor svimmar.


Nej, aldrig nånsin glänste det som guld
fastän min dikt en gång var nog så huld
och ärligt menad ned till sista ord.


Men om en enda mänska på vår jord
kan finna glädje i nånting jag sagt
är det mer värt, för mig, än gyllne prakt.


IV.

De stunder när jag inte lyckas dikta
när orden stockar sig och ej vill ut,
när det jag börjat på ej får ett slut
då känner jag hur modet börjar svikta.


Då börjar jag förstå att jag får plikta
för att jag, enögt, sett genom en strut
och riktat enbart åt ett håll mitt krut.
Då måste jag åt annat håll mig rikta


och lyssna på vad andra har att säga
och låta mig av dessa inspireras,
när deras ord så vackert formuleras.


För utan intryck kan jag ej uttrycka
nånting jag ämnar säga eller trycka
vilken förmåga jag än tror mig äga.


V.

Visst hör jag ord, men tystnaden emellan
är det som gör att jag dem helt förstår.
Det djup av vilket känslorna består
förmedlar orden alldeles för sällan.


När orden de vill lura oss i fällan
att det är sanningen vi höra får,
finns tystnaden där lik ett öppet sår
som låter oss se ända in i källan.


Så om du möter någon som vill truga
dig till att tro på något som den säger
så lyssna då på mer än dennes ord,


för inget mänskligt språk på denna jord
kan gömma den som ifrån sanning väjer,
för tystnad mellan ord kan inte ljuga
.

ur "Betraktelser från en pendlingsbuss"


Nr. 3


Precis som dagen som nyss grytt
så får jag börja om från noll
nu när jag ställs inför nåt nytt
där jag ej ännu har kontroll
och allt jag gjort, vad det betytt,
ej längre spelar någon roll.

Jag är ett papper, blankt och vitt,
inför det som nu komma skall
och jag får fylla det helt fritt
för det finns ingen färdig mall
för hur jag formar livet mitt
och hur jag följer mina kall.

Men på en gång så bävar jag
inför det ansvar som jag får:
”Tänk om jag visar mig va svag
och om jag inte målen når?”
Då får jag göra som var dag:
nollställa mig när natten rår.


Oskarshamn 22:a augusti 2011


Nr. 6


Du som är ung och ännu har din styrka
skall också lida livets nederlag
och när du på din dödsbädd ligger svag
då finns det ingenting som du kan yrka:

Ej att du följt den gud du valt att dyrka
och aldrig brutit mot en jordisk lag.
Du ställs ändå tillslut inför den dag
då du begravs ej långt ifrån en kyrka.

Så finns där inget evigt liv att få?
Jo, då och då kan du få glimtar små
i stunderna som aldrig tycks ta slut.

Och makten till att se dem äger du.
Om du kan leva livet här och nu
är livet evigt just denna minut.

Oskarshamn 25:e augusti 2011


Nr. 9


Eken, hur många generationer
har du sett komma och gå?
Hur många nu bortglömda miljoner
människor maktlösa, små,
som för politiska positioner
eller den gud de trott på
med sina destruktiva kanoner
status och makt velat nå?

Jämt har du stått där ollonet grodde
stoltare för varje år
medan de platser mänskor bebodde
skiftat med varje ny vår,
liksom den gud, på vilken de trodde
som glömdes utan en tår,
och politiken, vilken dem skodde
som ej gav nåt som består.

Eken, med allting du har fått skåda
ifrån den plats där du står
där du förblir till den dag din kåda
torkar och livet förgår:
Kan du oss mänskor någonting råda
så att vi någon gång får
fred, för att två helt olika båda
trots allt varandra förstår?

Vena 30:e augusti 2011


Nr. 20

I stadens jäkt och stress och larm
där ökar pulsen - jag blir varm
och börjar svettas, där jag går
i takt med hjärtat mitt som slår
allt hastigare i min barm.

Men värmen är på ytan blott
för när jag där en stund har gått
så märker jag hur, på nåt vis,
mitt hjärta det blir kallt som is
som om det plötsligt stilla stått.

För vart jag än omkring mig ser,
i dessa trånga stadskvarter,
ser ingen mig i ögonen
och om jag ser på nån ser den
så snabbt den kan i gatan ner.

Folk vandrar runt i en stor skock,
som individer – ej som flock
för viktigast av allt är "jag"
och "jag" får inte verka svag,
det är den nya tidens skrock.

Och därför gör man som man gör
för att förhindra att nån stör
hur man stakat sin framgångsled
och alla blir sin lyckas smed
och olyckor rår man själv för.

Och alltfler finner det helt rätt
att leva just på detta sätt,
när ingen delar med sig av
vad deras lott i livet gav,
till dem som inte har det lätt.

Jag vill fly långt bort därifrån
från stadens jäkt och stress och dån
och bygga mig ett bo nånstans
där mänskor lever i balans
och värmen kommer inifrån.