PP     
Ung poesi

Populär Poesi nr 10

(c)Peter Nyberg 12/12 2010
Uppdaterad 17/11 2011

Startsida Dikter Tema Essäer Krönikor Recensioner
Jörgen Lind - Saskatoon
Lars Löfgren & Gao Xingjian - Himlens fäste

Jenny Tunedal - Mitt krig, sviter
Hanna Nordenhök - Jaktscener (Lorcatranskriptioner)
Ewa Åkerlind - Från hängmattan ser jag havet
Lennart Sjögren - Den stora munnen
Friedrike Mayröcker - Scardanelli
Sören Bondeson -
En m3 jord
Forough farrokhzad - Mitt hjärta sörjer gården
Vilde Heggem - Hvis traerne
Om oss Arkiv


RECENSION

Vilde Heggem – Hvis traerne

forlaget oktober, 62 sidor

Ibland tycker jag att poesi har kommit att handla mer om form och uppställning på boksidorna än om faktisk språkbehandling. Också i recensioner kan man utläsa en viss fascination inför hur poeten har anordnat sina ord, ibland blir recensenter så exalterade över detta att de helt glömmer att poesin möjligen har ett innehåll, inte sällan ett svårupptäckt sådant. När jag läser Vilde Heggems andra bok Hvis traerne får jag först de här vibbarna. ”Ojoj, här är det nån som har vrenskats med siduppläggen”. Men efterhand förstår jag att det finns en innebörd också i själva formen och det gör dikterna ovanliga.

 

Debuten hette Akkurat her er det det verker och där använder sig poeten av större avdelningar med text. Även om hon även då var fåordig jämfört med traditionell poesi har hon i Hvis traerne tagit ytterligare ett steg mot tomhet och fåordighet. Texten är itusliten och mellan orden har vertikala streck placerats för att markera de språkliga tomrummen. På samma sätt är huvudpersonens identitet itusliten och fyllt med tomrum. Inledningsvis får vi veta att jaget är en flicka mellan två systrar. Hennes försök att bli någon utgår således från ett mellanskap. Hon är varken det ena eller andra utan det som finns mellan.

 

Dikten – för jag tolkar det som att boken består av en lång dikt – avhandlar olika skeden i jagets liv. Jaget har flera ansikten, precis som framsidebilden visar, och flera roller, hon är mor, barn, kvinna. Men mest sökande. I den rollförvirringen, i det sökandet, träffar poeten något djupt mänskligt. Jaget regredierar och växer ut, allt är i rörelse i identiteten, precis som i verkliga livet. De få orden fylls av spänning, de är ytterligt preciserade och så anspända att de är på gränsen till att brista. Men de håller, bara läsningen smittas av anspänningen.

 

jeg kan icke skrive / jeg er et barn / jeg skriver navnet mitt baklengs og speilvendt / jeg skriver at jeg römmer / jeg vil bare vaere et barn / og hvis jeg ikke kan vaere et barn vil jag bare ha et barn / jag skal gjöre alt godt igjen for det barnet.  

 

Det spelar ingen roll att dikten är på norska, orden är inte svåra i sig, det är textväven som står för komplexitet och som alstrar anspänningen. Hvis traerne är en fascinerande, förfärande och nyskapande bok och jag ser med förväntan fram emot att få ta del av Vilde Heggems fortsatta författarskap.

Åsa Berglund