PP     
Ung poesi

Populär Poesi nr 10

(c)Peter Nyberg 12/12 2010
Uppdaterad 24/10 2011

Startsida Dikter Tema Essäer Krönikor Recensioner
Jörgen Lind - Saskatoon
Lars Löfgren & Gao Xingjian - Himlens fäste

Jenny Tunedal - Mitt krig, sviter
Hanna Nordenhök - Jaktscener (Lorcatranskriptioner)
Ewa Åkerlind - Från hängmattan ser jag havet
Lennart Sjögren - Den stora munnen
Friedrike Mayröcker - Scardanelli
Sören Bondeson - En m3 jord
Forough farrokhzad - Mitt hjärta sörjer gården
Om oss Arkiv


RECENSION

Ewa Åkerlind – Från hängmattan ser jag havet

Ordberoende förlag, 56 sidor

Ewa Åkerlind poetiska gärning springer ur sorgen efter en man som dog i cancerformen sarkom. Hennes första bok hette Saknad dikter ur sorgen och används i stödgrupper av svenska kyrkan. I den boken är det kärleken och sorgen efter mannen som är centralt. I den nya boken Från hängmattan ser jag havet berättas en historia om hur en nära anhörig blir sjuk och dör och om hur jagberättaren hanterar processen.

 

Dikterna är uppdelade i tre delar: Sorg, Stilla och Vidare. De två första delarna är egentligen rekapituleringar av den tidigare diktsamlingen, men i mer sparsmakad form medan den sista delen är utökad och handlar om livet efter den egentliga krisen. Dikterna får inte alltid varsin sida, ibland finns två dikter på samma. Motivmässigt hänger dikterna som satts samman ihop men de avdelas med rubriker, som nästan alltid hade kunnat tas bort. Estetiskt är jag tveksam, ekonomiskt antar jag att fler dikter finns med i boken.

 

I boken läser jag ett ganska tragiskt porträtt. Mannen som är berättarjagets kärlek, och genomgående tilltalas med "du", tycks mer åtråvärd som sjuk och död än som levande. Han är ett ”krossat hjärta” och ”knäckt näsa”, jag läser in ett avsevärt kontrollbehov i ”Äntligen var det ordning på mig. / Din ordning på mig. Du hade facit.”. Utöver detta skrivs en stor fysisk närhet in. Först när mannen insjuknar och dör blir han romantiserad. Och det är naturligtvis så att ingen talar illa om de döda.

 

Språkligt handlar det om en berättelse med ett berättande jag. Raderna har knäckts men meningsbyggnaden är nästan helt intakt. Det är en mycket enkel bok, bildspråket är vedertaget, tankarna är lätta att följa, finesserna uteblir nästan helt. I min läsning är det bokens stora svaghet, det saknas motstånd i språket, insikt och komplexitet i behandlingen av ämnet, allt sådant där som recensenter gillar.

 

Från hängmattan ser jag havet är dansband, om man ska översätta boken till ett musikslag. Den arbetar helt med vedertagna begrepp och bilder, redan i andra dikten skjuter en ros upp ur asfalten och somliga titlar skulle kunna vara hämtade från Vikingarnas senaste: ”Under gatlyktan”, ”Hjärtavtryck”. Men det är också funktionslyrik. Boken riktar sig till dem som är i sorg och inte orkar ta sig an någon komplexitet, man kan se dikterna som tröstedikter, som ett lindrande balsam. Och i funktionsnivån är säkert verksam i dikterna, trots, eller tack vare, deras konstlöshet.

 

Åsa Berglund