PP     
Ung poesi

Populär Poesi nr 10

(c)Peter Nyberg 12/12 2010
Uppdaterad 24/10 2011

Startsida Dikter Tema Essäer Krönikor Recensioner
Jörgen Lind - Saskatoon
Lars Löfgren & Gao Xingjian - Himlens fäste

Jenny Tunedal - Mitt krig, sviter
Hanna Nordenhök - Jaktscener (Lorcatranskriptioner)
Ewa Åkerlind - Från hängmattan ser jag havet
Lennart Sjögren - Den stora munnen
Friedrike Mayröcker - Scardanelli
Sören Bondeson - En m3 jord
Forough farrokhzad - Mitt hjärta sörjer gården
Om oss Arkiv


RECENSION

Friedrike Mayröcker - Scardanelli

Översättning av Ulla Ekblad-Forsgren

Ellerströms förlag, 47 sidor

Friedrike Mayröcker har producerat mer än nittio verk, varav endast ett fåtal finns översatta till svenska. Scarandelli är det första av dem jag läser, men bara dessa 47 sidor är så täta att det känns som att ha läst en hel livsgärning. Följaktligen finns det mycket att säga om boken. Man kan börja med titeln, och det är också där Mayröcker väljer att ta avstamp. Scardanelli är det namn som den 1700-talspoeten Friedrich Hölderlin signerade sina verk med under den tid han var sinnessjuk, och det är i hans rum jaget står i den allra första dikten. Utanför fönstret ser hon träd. Det är samma träd som Hölderlin en gång såg när satt inspärrad i tornet, men jaget konstaterar att ljuden är annorlunda nu. På något sätt sammanfattar denna första, korta dikt hela diktsamlingen, de teman och symboler som sedan återkommer skymtar redan här. Det handlar om växelverkan mellan det beständiga och det flyktiga, på samma sätt som barndomen ersätts av ålderdom: samma person men ändå någonting annorlunda.

 

Hölderlin är inte den enda referensen, det vimlar av poeter, verktitlar, musiker och kulturpersonligheter. Naturligtvis är det ett risktagande att strössla så med referenserna eftersom de läsare som inte känner till dem kan distanseras från texten. Dock finns så mycket annat i texterna att även den som inte känner sig manad att läsa med ett öga i uppslagsverket kan få ut mycket av boken.

 

En av de saker som skapar närhet är att varje dikt är datummärkt, ”4.3.08, kl. 5 på morgonen”. Det är märkligt hur mycket dessa markörer påverkar läsningen, hur Mayröcker på detta sätt skriver in sig själv i dikten och gör sig närvarande. Det är omöjligt att förtränga bilden av poeten som sitter uppe en tidig marsmorgon långt innan gryningen, på något sätt blir detta ett kitt i relationen författare-dikt-läsare.

 

Förutom Hölderlin är blommorna mest återkommande, varje sida är översållad av rosor, violer, blåsippor och syren. De tillför färg och doft på ett påtagligt sätt. Redan i den allra första dikten, i Hölderinrummet, är det bilden av de röda blommorna i glaset som fastnar allra tydligast på näthinnan. Blommorna myllrar i texten, utanför tågfönstret finns ”blåsippeflöden”, i bergen ”fräkniga” sluttningar. Blommorna blir det mest verkliga i hela diktsamlingen, men kanske är också de en indikation på det förgängliga. För de är väldigt flyktiga, på samma sätt som barndomen. På bokens allra sista sida blir detta extra tydligt:

 

Hade jag slitit i trädgården sått törnen : sått törnen i

högra handens fingertoppar, rufsigt knippe döen-

de nattvioler bredvid det svartnade kungsljuset. Vissna-

de blombuketter i små byttor på toaletten : sprider rutten

lukt som i bårhus.

 

Dikterna är inte enkla, och inte blir det lättare av orden som till synes ologiskt avstavas mitt i, av parenteserna som aldrig sluts, av de kursiva orden som liksom hoppar på en från de mest oväntade ställen i boken. Men naturligtvis är detta också meningen, kanske är textens otillgänglighet ett sätt för Mayröcker att kommunicera med läsaren. Och som läsare kan man inte annat än att lite irriterad skruva upp koncentrationen på max och dyka in i dikterna. För fortsätta läsa måste man. Texten kräver det. 

 

Ulrika Sandberg