PP     
Ung poesi

Populär Poesi nr 10

(c)Peter Nyberg 12/12 2010
Uppdaterad 24/10 2011

Startsida Dikter Tema Essäer Krönikor Recensioner
Jörgen Lind - Saskatoon
Lars Löfgren & Gao Xingjian - Himlens fäste
Jenny Tunedal - Mitt krig, sviter
Hanna Nordenhök - Jaktscener (Lorcatranskriptioner)
Ewa Åkerlind - Från hängmattan ser jag havet
Lennart Sjögren - Den stora munnen
Friedrike Mayröcker - Scardanelli
Sören Bondeson - En m3 jord
Forough farrokhzad - Mitt hjärta sörjer gården
Om oss Arkiv


RECENSION

Jenny Tunedal – Mitt krig, sviter

W&W, 130 sidor

Chatt om Jenny Tunedals Mitt krig, sviter.

Peter: Jag har svårt att komma till rätta i läsningen av Jenny Tunedal. Det blir intressant när man läser recensionerna av henne nya diktbok Mitt krig, sviter i de fyra stora dagstidningarna. Eva Ström och Aase Berg begriper och uppskattar. Tom Hedlund och Aris Fioretos tycker att det blir pratigt eller naivt, samtidigt som de uppskattar enstaka meningar. Båda de manliga recensenterna fäster sig vid samma tre rader som jag tycker om.

 

Det som finns kvar

inuti tvivlet ingenstans att vara

utanför tvivlet ingenting

 

Det måste vara boken bästa rader eller betyder det att raderna är könsspecifika och särskilt appellerar till män?

 

Åsa: Möjligen. Men om man läser dikterna på det sättet, så att det alls är möjligt att ta ut enskilda strofer ur helheten och ha dem som favoriter har jag också svårt att förstå samlingens styrka. Det är helheten som gör texten intressant. I min läsning använder sig Tunedal av en inre intertextualitet. Poesin cirkulerar kring en inre kärna, nämligen det krig som familjen utgör. I Mitt krig, sviter är familjen en form av smärtcentrum där maktkriget fortgår. Och alla inblandade blir sårade. Det vi tar del av är sviterna. Men de blir ganska meningslösa att läsa som enskilda småstrofer.

 

Pratigheten är också något ni missuppfattat. Jag kan hålla med om att poeten krånglar till texten aningen mer än nödvändigt med sina tomrum och snedstreck men de gör också något med ordmassan. Tomrummen ska fyllas ut av läsaren, de är inte där för ingen skull alls utan måste fyllas. Ibland blir de för mig smärtsamt närvarande som just tomrum eller tomhet, ofta ser jag dem som familjens tomhet och dysfunktion.

 

Peter: Du övertolkar inte?

 

Åsa: Det är klart att jag gör, men texten kräver det av sin läsare. Kanske inte övertolkning men medskapande. Man får inte vara slö som läsare.

 

Peter: En annan del som jag, och de andra männen, har svårt för är avsnittet som handlar om krig. Det blir i mitt tycke lite ostringent. Jag har svårt för människor som inte vet något om krig som ändå får för sig att skriva om det. När jag läser den här delen av boken tänker också jag på Eva Ribich Det är vatten så långt jag kan se och längre som i en typ av minimalistisk poesi beskrev ett slag. Inte heller den tyckte jag särskilt mycket om eftersom det var så uppenbart att hon inte vet något om manlighet och krig, men jag vill minnas att jag uppskattade stilen, det ytterst preciserade. Här försöker Tunedal göra samma sak men utan den språkliga precisionen. Det blir naivt, som en pojkfantasi i min läsning.

 

Åsa: Men Peter, du kan väl inte på allvar läsa det som ett faktiskt krig? Naturligtvis handlar texten om samma sak som resten av boken. Familjen och det krig som utspelas inom en familj. De skadade och döda är inte konkreta män i uniform, då blir det direkt löjlig läsning, utan mekanismer i familjestrukturen som gör att människorna i familjen slår ut varandra.

 

För övrigt måste jag poängtera att språket är oerhört genomarbetat. Jenny Tunedal genomför ett extraordinärt språkbygge där ords innebörd vrids på sätt som jag aldrig har läst tidigare.

 

Peter: Det kan jag faktiskt hålla med om. Man fascineras av språket periodvis.

 

Åsa: Och jag tror att det är på grund av språkbygget som du tycker att boken är pratig.

 

Peter: Hur menar du?

 

Åsa: Språket är självbärande i långa partier. Även om Tunedal använder sig av våldsmetaforer finns hela tiden motsatsen närvarande. Det är i spänningen mellan de två kategorierna av ord som spänningen skapas och jag tror att det är tack vare den spänningen jag så direkt sjunker ner i hennes poetiska värld. Om man bara uppfattar innehållet i språket omöjliggör det insjunkandet i boken.

 

Peter: Man måste vara medskapande för att uppfatta vad hon gör, alltså.

 

Åsa: Grattis! Du fattar.

 

Peter: Vill du skriva om henne?

 

Åsa: Är det inte det vi har gjort?

 

Åsa Berglund

Peter Nyberg