|
Med pennan i handen närmar sig Patrik Centerwall det magiska fyrtioårsstrecket, men slutar inte att jaga dikterna som gömmer sig i hans omgivning. Han bor i Göteborg tillsammans med fru och dotter och börjar mer och mer inse vilken fantastisk poesi som gömmer sig i barnböcker. Men det betyder inte att han vågar skriva något för barn ännu.
En gång i tiden brukade han kalla sig för poet, posör, flanör och filosof. Nu vet han inte längre vad han ska kalla sig för, och av någon anledning gör det honom väldigt lugn.
Sandlådorna är
fortfarande öde.
Din garageplats
står tom.
Ingen svarar när
du ringer.
Det är i mitten
av mars,
räkningarna börjar
komma och du
har snart
helt nya saker
att oroa dig för.
- - - - - - - - - - - - - - -
Vi närmar oss övertid.
Oset från grannarnas grill
når mitt fönster,
på avstånd hör jag
att någon skriker på finska
och en hund börjar skälla.
Jag stänger av TV:n,
tänder en cigarett och
andas ut röken under
köksfläkten.
Vi närmar oss övertid
och jag tror inte längre
att du kommer för att
hämta tröjan
du glömde.
- - - - - - - - - - - - - - - -
I dag borde jag ha suttit
hela dagen på ett café
läst en tummad
novellsamling
studerat människor
drömt och tänkt
stora tankar.
Men istället:
korta dikter skrivs
i smyg på kontoret
samtidigt som jag
försöker se strängt
upptagen ut.
- - - - - - - - - - - - -
Den nakna manliga gemenskapen
timmarna före stäningsdags.
Ögonen som redan visste.
Kaklet i omklädningsrummet.
Vi, som inte längre är vänner.
|
