|
Det finns poeter som är trogna sina landskap. En är Bengt Berg, som håller sig kvar i norra Värmland och gärna fyller sina dikter med ortnamn och lokala anspelningar. Han gör resor i olika riktningar till länder som Norge och Finland eller mera avlägsna som Brasilien. Men han är ändå som bäst när han spänner på skidorna för en tur i sitt Värmland eller sitter och glor ut genom köksfönstret och utifrån reflektionerna tillverkar några prosapoetiska rader eller en självbiografisk skiss. Ett övergripande namn som han själv ger är betraktelser. Det finns en gemensam tematik för flödena i boken: det är möten med människor, naturplatser, livets gåtor och vardagens trivialiteter. Bengt Berg är inte inställsam och högljudd, han är eftertänksam, ödmjuk, inte aggressiv i sitt tilltal, han arbetar med poetens hantverk, han söker språkets sensibilitet och precision. Och han har en språkkänsla som få och ett ordflöde som är beundransvärt. Om han får ett ord som broderi, skriver han utan vidare en berättelse på runt tio sidor.
Inte sällan blir det tal om både vemod, nostalgi och minnen. Och han uppehåller sig länge vid kunskapsbegreppet, även om han inte utrycker sig så abstrakt. Särskilt är han imponerad av den tysta kunskap, som har överförts i generationer med olika hantverk. Hans mor vävde, sysslade med näverslöjd, gjorde collage och arbetade med keramik. Hon uttryckte sig verkligen med händerna. Bengt Berg minns när han gick med sin mor på snickarkursen i den gamla smedjan i Torsby, trots detta blev betyget i träslöjd BC, alltså underkänt, men han minns annat:
Jag minns det mäktiga bruset när Röjdälvens vårflod skulle utför rännan och jag minns doften från nyss uppskruvade termosar när denna blandades med den av sågspån och färskt virke.
Det är bara några som känner till Gultbergets topp och Långbansfältet, ja några flera än några, men andra säger bara att det är provinsiella mötesplatser med historisk patina. För Bengt Berg är det universum och hela världen visar sig där eller strax intill, som på rälsbussen genom Fryksdalen, när han börjar att prata med en man med indianska drag:
Han kommer från Frankrike, visar det sig, han heter Yggdrasil. Inget vanligt namn på franska pojkar… Yggdrasil är på väg till de blånade bergen i norra Värmland, som han hört talas om.
Om en vecka möts de igen i en avtalad glänta, inte långt från Kristinefors och där väntar en stor överraskning.
Bengt Bergs betraktelser är fyllda av livsinsikt, de har en meditativ stil och han kan fånga naturfenomen och människors karaktärer på ett säreget sätt i några ord, han skriver med ljus lätthet och minns med värme och saknad både Göran Tunström och Stig Claesson.
Bo Bjelvehammar
|
