Domningskanten fångar mig långt innan jag ens har börjat läsa. Det skira omslaget, som Leif Holmstrand själv har gjort, med röda, blå och grå toner som flyter in i varandra, det Peqoudska, nästan kvadratiska formatet, titeln – alltsammans utgör en stark dragningskraft. En lek med konventioner, tänker jag. Och vad betyder domningskanten? Efter att ha läst paratexterna är jag än mer nyfiken på vad det är för samling jag har framför mig. På baksidan radas till exempel begreppen dagboksanteckningar, främmande material, monologer, prosalyrik, förvrängda skillingtryck och berättelsen upp. En spännande blandning! Jag påbörjar läsningen – och berörs genast.
Diktsamlingen består av tolv olika delar, som alltså är mycket skiftande till både form och karaktär. Allra först flyter prosalyriken fram, och därefter kommer korta dikter vilka föreställer dagboksanteckningar från årsskiftet 1979-1980. De gör anspråk på att vara autentiska, och det är lätt att placera författaren själv som ett diktjag där – det är ett barns röst, och författaren var vid denna tid sju år gammal – men jag läser det hellre som fiktion. Den tredje biten är prosalyrisk, med insprängda ord och fraser skrivna i versaler. Fjärde och sjätte delen är uppbyggd som den andra, med korta dagboksliknande dikter från 1979-1980. Mellan dessa framträder en familjehistoria (1825-1904) i och med kärnfulla hållpunkter som radas upp, till exempel: ”1889: Han räddas av mamma Rosa från pappa Heinrich och är fortfarande en lortgris.” Efter det följer ett prosalyriskt stycke utan interpunktion, sen en ensam dikt på sidan 84, och därefter diktsamlingens starkaste del: ”(…) vid domningskanten (1)” där jagpersonen framträder med stor tydlighet. Inom kapitlets ramar bjuds läsaren på flera olika typer av strukturer och uppställningar. ”(…) vid domningskanten (2)” kommer näst, och där serveras uppbruten poesi. Ett snyggt exempel därifrån är följande, från sidan 110:
låt dig aldrig få
snittbestämma.
Innan epilogen ligger avsnittet ”Piratholmen och de döda pojkarna” där jaget, jagets bror och barndomen i prosalyriska ordalag presenteras tillsammans med ”minnesbilder från teatern” och pojkarna Daniel, Björn, Stefan och Johan, som alla figurerar på båda sidor om sin egen död.
Diktsamlingen igenom finns den jagperson som nämnts ovan, och även om delarna är olika till såväl stil som form går det att läsa dem alla som om de berörde ett och samma jag. Blandningen av material och textkvaliteter bygger upp en tredimensionell huvudperson: en individsom drabbats av förlust, en känslig själ som har kontakt med sina döda vänner. Oavsett om det sker i fantasin eller i verkligheten är det på riktigt för jagpersonen, och läsaren tar del av tankar, tillstånd och känslor vilka springer ur detta. Det finns också inombordsliga slitningar, en förlusträdsla och ett utforskande kring och inför den inre kärnan. Vem är jag, var är jag och hur vill jag vara? Jagpersonen kan ses som en man som åldersmässigt befinner sig mitt i livet, men som står på den domningskant som titeln ritar upp. För mig betecknar domningskanten en ände. Om det är livets ände, eller en ände av flera under livets gång ligger i läsarens tolkning – epilogen lämnar frågan obesvarad.
Carola Mikaelsson
