popularpoesi.se

Jag börjar läsa Dragana Mladenović diktsamling Släkten och det tar ett tag innan jag inser att jag läser fort, att jag kanske hoppar över vissa ord, inte lägger märke till betydelsen av vissa meningar, läser utan viljan att förstå. Jag får börja om. Läser igen. Lägger märke till namnen som alla berövats versaler och därför flyter in beskrivningarna och berättelser utan att individerna sticker ut. Det är inte namnen som är viktiga, det är relationerna mellan individer. Historien som människorna från krigets Balkan inte kommer undan finns här från första strofen. Förövare och offer bor under samma tak, finns i samma familj. ”Lögnen har likt/en perserkatt/alltid bott hos oss” (dikt 37).

Diktsamlingen Släkten består av tre delar. I första och sista delen skapas, av korta strofer, en prosa i obunden form som sammanfogas till en historia om familjen, släkten, nationaliteten. Den första delen handlar om den serbiska familjen, om hemmet där krigets alla konflikter utspelar sig under samma tak. Diktens jag får man i första delen inget grepp om – är det sara eller mila. Perspektivet skiftar, ena stunden är jaget mila, andra sara. De är systrar och de bor med familjen, de är sex stycken och en avliden mormor. En morbror bor i källaren sedan juli 1999. Tidpunkten då Milošević, efter NATO:s bombningar gått med på omvärldens krav och dragit tillbaka de serbiska styrkorna från Kosovo. En farbror kommer hem med en vän, tiodor, ”för att han var serb”. När tiodor tittar in i köket, går moster vileta. ”men vileta ropade från/trappan/att vi hade släppt in en orm/i huset”. När den första delen av diktsamlingen avslutas är mila gravid. Hon ska lämna familjen.

Mellan del ett och två utspelar sig en scen, ett förhör med frågor och påstående. Mannen, den stumme som började tala sent, vill anmäla att han sett general tiodor och avlägger vittnesmål. Han bor på samma gata som familjen i första delen. Han börjar tala och talar om tiodor. Förhörsledare är löjtnant voja risitić, farbrodern som tog med tiodor hem. Den stumme har sett tiodor i sällskap med någon som liknar voja. Mannen som börjat tala får diagnosen paranoia av läkaren vid militärsjukhuset och hans vittnesmål kan avfärdas.

Tredje delen, Amsterdam. Här kommer en moster på besök till den unga Jasmina, de är bosnier. Mostern kommer för att se sin förövare, tiodor, under rättegången i Haag. Hon har förlorat man och son och hon har fött en son som också är förbrytarens. Diktjaget har försökt gå vidare med livet och vardagen, jobbar, blir kär. Med moster kommer hela Balkans och familjen historia ikapp. Mostern kommer till Amsterdam för att göra upp med sin historia, Jasmina för att gå vidare. Dikten som förlaget valt att publicera på bokens baksida, ”vidare”, är jasminas ord och en stark påminnelse om det faktum att det som är passerat alltid kommer att vara närvarande: ”förbrytare efter min far/offer efter min mor /… / det förföljer mig”

Det här är en svår diktsamling på många sätt. Det är svårt att hålla reda på karaktärerna och deras inbördes relationer. Det krävs viss kunskap om den konflikt som i en litotes hänvisas till ”Europas oroliga hörn”. Framför allt är det svårt att läsa när jag inte vill förstå vad människor är kapabla till, vad vi gör mot varandra, mot vår familj, våra medmänniskor. Dragan Mladenović skriver inte politiskt. Hon skriver om familjen, släkten, relationerna och de destruktiva i mänskligheten. Bilden av barnen som föds som offer och förbrytare på en och samma gång är stark. I dikterna finns antydan om försök till uppgörelse, det som ska ställa till rätta, ställas inför rätta. Det verkar dock hopplöst, förövarna kan inte möta offrets blick för att ta tillbaka skulden som är deras.

Släkten är en brännande diktsamling som sträcker sig utanför det litterära. När Jens Liljestrand recenserade Göran Rosenbergs roman Ett kort uppehåll på vägen från Auschwitz i DN (2012-04-13) tar han upp läsarens längtan efter katharsis, rening, genom litteraturen. Liljestrand hänvisar till en intervju med Steve Sem-Sandberg som skrev De fattiga i Lodz. Sem-Sandberg hade ”vägrat söka efter försoning i sin skildring av ghettot. Förlösningen… ska inte sökas i det lyckliga slutet, utan i berättandet och skapandet som sådant.” Kanske är det så Mladenović diktsamling Släkten ska läsas, som en väg mot katharsis genom berättandet och skapandet?

Lo Söllgård

Foto: Ramus