|
Inlandsresan, 174 sidor lång är Ingmar Simonssons senaste diktbok. Simonsson har, förutom poesi, tidigare även skrivit dramatik och verkat som översättare.
Inlandsresan är en resa i livet, genom landskap i själen och naturen. Baksidestexten ställer frågan ”Är Inlandsresan en resa inom landet eller inom det egna medvetandet eller både och?” Jag skulle säga att läsningen av Inlandsresan är en resa utifrån och in. Genom det yttre landskapet nås det inre. Likaså är Inlandsresan är ett verk, inifrån och ut – i författarens gestaltning av sitt inre landskap genom naturen.
Boken innehåller tre avsnitt, Inlandsresan, Lufthungrande och Medavdöda.
I den förstad delen ges läsaren en nostalgisk återblick mot diktjagets barndom. Dikaren sitter i kvällen och mediterar över stunden och färdas i erinringar med naturen som ackompanjemang. Miljögestaltningarna med löv, rötter, sjöar, is, fåglar, djur trängs bland stroferna tills de inte orkar bära mer. Inledningsvis gränsar poesin till ett pekoral.
Vill bara sitta här,
stilla och glo
och låta tankar gå
som egen kur.
Naturen är återkommande i diktsamlingen liksom valda prefix, suffix, fraser och ord som upprepas likt mantran; en kur, kurera, erinring, ”Viken viker sig vit”. Detta repetitiva drag etableras redan på första sidan. Genom dessa och genom återblickar och erinring öppnas minnesbanken, diktarens reflektion över tillvaron.
Se nu bortåt den bistra besten!
svårhöljd trots dunkel skugga,
tillvarons grund förblir orörlig.
Ens bakgrund lika orföränderlig
– om ej belyst i nytt ljus –
som förgrund är föränderlig.
I del två, Lufthungrande söker diktjaget friheten, luften och begrundar vad som varit, vad som gått förbi och vad som fortfarande är möjligt. Det finns en dynamisk, om än resignerad samklang mellan denna uppgivenhet och längtan efter vad som kan vara, det som kräver luft, andetaget. Här finns också känslan av något som passerats, i det att vara på väg mot något finns övergivandet av något annat. Som läsare fylls jag av känslan av att det är försent och att slutet är närmare än början. Ordet erinring återkommer. Här finns byn, människorna och diktjaget som frågar om och om igen, kritiskt utan att erbjuda alternativet: ”Bara reagera / ej reflektera?” Genom dikterna tycks önskan om det omvända konstant närvarande.
Löv och mörker faller genom poesisamlingen och minnena. Karaktärerna presenteras som representationer, brodern, makan, handlaren, urgröperskan. I dikten ”Mickelsmäss”; lärarinnor, gruvfogden, bergsmannen, smeden och så vidare.
Medavdöda, den tredje delen, är komponerat av olika röster så som Jag, sorgestämma, medavdödas erinring, hämmad stämma. Tillsammans med andra stämmor bildar de ett körverk. Det tillbakadragandet och det dunkla, mörkret är alltjämt närvarande, det slutna blir mer framträdande. Åter igen upprepas frasen; ”att bara reagera / utan att reflektera.” Här inte längre som en fråga utan som ett konstaterande kring tidens melodi. Författaren fortsätter att bygga sin poesi och sina minnen med rim som flätar stroferna in i varandra. I bästa fall skapas täta intrikata kompositioner, där bild, ord och innehåll blir ett.
Sjögräs i böljande gung
fram och åter och åter fram.
Vajandet minner om egna
försök att komma loss
utan att det blir något annat
än vajande av och an,
fram och åter och åter fram,
som sjögrönas böljande gung.
Det finns bitvis en underhållande underfundighet i ordlekarna och bildspråket. ”Enda stället här / med klar befolkningstillväxt / är kyrkogården.” Resultatet av de tunga rimflätorna blir dock allt som oftast att strukturen och formen dränker dikten och ordlekarna tycks upptagna av sin egen finurlighet.
Själva vara lagen.
vem vill bli lagrad i lag
av avlagringar?
Jag provar att läsa högt och de artikulerade ljuden får dikten att bära bättre och hjälper mig att inte snubbla på orden. Då och då dyker välkända fraser upp, svåra att frikoppla från melodislingor: ”Så går vi runt kring ett enerissnår” eller ”Den ene halt, / den andre blind, / den tredje trasig / han törs inte in”. Ljuden blir rytmens regelverk, men ju mer jag låter orden flyta på desto mer tar rytmen över på innehållets bekostnad. Andra läsningen av Inlandsresan tar mig djupare in i texten och jag ser att här finns mer att upptäcka än jag trodde vid första läsningen, men motståndet finns kvar. Simonssons naturlyrik ger självklara associationer till Ekelöf. I Ekelöfs poesi ligger en skir slöja av naturens skönhet över dikterna genom vilken mörkret tillåts sippra in. Men då ordflätor och tanken i Ekelöfs poesi löper lätt även där sorgen är som tyngst, är Simonssons Inlandsresan tät och tung av ord och bilder, utan känsla av vemod och sårbarhet. Kanske är det detta jag saknar mest i Simonssons poesi, uttrycket för livets skörhet. Sårbarheten i nuet har förpassats till dåets oföränderliga bakgrund. Istället för att låta naturen gestalta livets skönhet genom dess cykliska trygghet och dess nyckfullhet blir naturgestaltningen bitvis bärande av en dyster uppgivenhet.
Lo Söllgård
|
