|
Ordet kväde förefaller ålderdomligt och leder tankarna till ordstycken i postillor och landskapslagar. Det förekommer gamla ordvändningar i diktsamlingen, inte sällan försöker poeten återuppväcka gamla versformer, men ibland kommer något helt annat som haiku-dikter och limerickar. Ett ord som sätter en etikett på det hela är blandning, från högt till lågt, från finstämt till brutalt, från banalt till högstämt.
Men jag måste säga att ofta blir det ansträngt, det är svårt att uppskatta alla ordlekar och vitsramsor, det är lika svårt att ta satiren på allvar, den saknar ofta bett. Peter Törnqvist försöker att närma sig en folklighet utan att lyckas. Inte heller blir jag nämnvärt upprörd och engagerad när han yttrar sig i frågor om skogsskövling, demokratins blodbrist och den kärlekslösa ondskan. Det är en poesi som saknar tyngd och energi i formen, jag ser inte heller något nyskapande i språket.
Nu finns det undantag, alltså dikter som jag kan njuta av, som den om det tåliga trädet, oxel, här några rader:
Frosten ger bladen skägg
Frosten ger staren hicka
Frosten ger sommarn en smocka
Frosten ger oxeln vad den inte tål
men inte mer
Gunna Grähs illustrationer är både fyndiga, solida och enkelt lekfulla.
Bo Bjelvehammar
|
