|
Det finns diktare som flanerar och fångar ögonblick, lägger märke till skiftningar i färger och former, ser samspelet mellan ljus och mörker. Det kan vara i naturen, i gatubilden eller i det stora, som kallas livet. Olle Orrje är en ögonblicksdiktare, han fångar den korta stunden, som många av oss inte ser, vi går bara förbi, ser ner på skolädret eller fladdrar med blicken upp och bort. I huvudsak rör han sig i stadsmiljö och på Södermalm, han ser gärna upp mot tak, trädkronor, fåglar och moln.
Himlens vemod
och skuggorna bakom träden
som kommer och går i takt med solen.
Och det är den känslan, som vandrar genom diktsamlingen, tidens obönhörliga gång, vaggsånger av meditativ stillhet och ro samtdet svarta vemodet som följer avatt vi närmar oss slutet här på jorden, kanske inte hela mänskligheten, men vissa, som poeten Olle Orrje. Det är då dags att i någon mening summera, beskriva några saker och försöka tolka andra, det som möjligen Harald Lyth menar i sina omslagsbilder som att närma sig livets rebus och sitta kvar med rutor, som inte är ifyllda.
I många av dikterna känner jag en stor livsnärvaro, i andra en trötthet, som skapar en omständighet. Bäst är Olle Orrje när han inte krånglar till det, utan skriver rakt och enkelt som i ”Kajan”;
En kaja på en gren
som en papegoja i urskogen
meditativt balanserande
bland svängande blad.
…
…
Spatserar på asfalten
med beskäftig gång
stannar upp
och putsar vingen
kollar ut över gatan.
Solen bryter fram.
Bo Bjelvehammar
|
