PP
Småförlagen och poesin

  Populär Poesi

 (c)Peter Nyberg 12/9 2010
Uppdaterad 24/10 2010 


Startsida Artiklar & krönikor Tema Essäer Debatt

Recensioner 
Benny Andersen - Världens sista dikt & Svantes visor
Maura Dooley - Att kyssa en kvarleva

Lars Gustafsson - Om begagnandet av elden
Sven Smedberg - Strandbarnet
Magnus William-Olsson - Ingersonetterna
Daniel Svensson - I väntan på nästa promenör

Om oss Arkiv

 


Foto: Pressbild

 

Lars Gustafsson – Om begagnandet av elden

Atlantis, 87 s

 

Åsa Berglund läser en kanoniserad gigant inom det intellektuella området och tänker att den nya boken snarare bör fogas in i ett enastående författarskap än anses vara ett extraordinärt verk.


Det är snart ett halvsekel sedan den första av Lars Gustafssons diktböcker, Ballongfararna, gavs ut. Under detta halvsekel har poeten, romanförfattaren, akademikern, debattören, filosofen blivit en av vårt lands absolut ledande intellektuella. Även internationellt, till exempel av kanonförespråkaren och litteraturvetaren Harold Bloom, anses poeten vara en av de betydelsefulla. Inte heller de nya forumen tycks avskräcka Lars Gustafsson, han debatterade för ett år sedan för nätet som en fristad för delning av media, hävdade piratpartiets rättigheten men lämnade detsamma då man tillät Wikileak ta del av deras servrar. Även i bloggosfären har han rutat in ett hörn för intellektuella spörsmål och lyriska smakprov.

 

En del poeter förändrar under sitt livsverk inte sin ton nämnvärt medan andra kastar sig fram och tillbaka mellan olika tonlägen. Det finns något tryggt i att öppna en ny bok av Lars Gustafsson och finna en fortsättning i raden av dikter från den förra boken. Kanske mer än någonsin i Om begagnandet av elden, som den nya diktboken heter. De vanliga motiven finns där, åskvädret i juni 1953, de matematiska grubblerierna och närstudien av tingen. På samma sätt är språket och uppställningen av dikterna opretentiösa i en tid då poeter viker sig dubbla av möda för att tvinga fram en excentrisk bild av sina ord och placeringen av rader. Det känns hemvant, som en lättnad. 

 

Ett visst vemod gör sig påmint i flera dikter: ”De döda vet inte / att de någonsin har funnits”, ”Nyss var rösterna flera här // barn, barnens vänner / och den tillreste morbrodern // som bjöd på hallonsaft eller wisky” eller som i dikten Primtalen där fästningarna (liksom primtalen och människorna) blir allt mer sällsynta ju längre man rider över slätten: ”Sanningen är att de blir allt färre / på sin väg mot de ofattbara djupen”.

 

Ett par minnesdikter över vänner eller kollegor är fina, en favorit är Folke Dahlberg in memorian där poeten blir karg som en isländsk saga i tonen.

 

EK varar mycket länge i sötvatten

Ödslig vind går

genom ödsligt landskap

att hyvla ek kan vara tungt

 

Tvärtemot vad det inställsamma

mediebruset förkunnar

blir somrarna allt sämre

det vill säga allt kallare, nu.

 

De gamla torvladorna

begagnade av ingen

sjunker allt snabbare ner

i det mörka myrvattnet

 

Årtionden går

Möjligen var alltsammans ett skämt

Vi borde i så fall

ha insett något tidigare

 

Ek varar mycket länge i sötvatten

Och blir mycket mörkt.

 

Som läsare får jag vad jag förväntar mig av boken. Innan läsningen börjar har jag mycket höga krav till följd av poetens långa erfarenhet. Jag blir inte besviken, inte heller andaktig. Om begagnandet av elden är ett fint stycke att foga till de andra styckena i Lars Gustafssons briljanta författarskap.

Åsa Berglund