PP
Småförlagen och poesin

  Populär Poesi

 (c)Peter Nyberg 12/9 2010
Uppdaterad 12/9 2010 


Startsida Artiklar & krönikor

Tema
Svensk lyrikutgivning
Oppenheim
Heidruns
Irrlicht 

Essäer Debatt Recensioner Om oss Arkiv

 

 

 

 

 

 

 

 

 

                         

Svensk lyrikutgivning

 

– en division för sig


Peter och Maria Björkman har tagit reda på hur det förhåller sig med förlagens poesiutgivning och ser en nedåtgående trend. Det är tydligt att de stora förlagen bojkottar dikten till förmån för mer säljande genrer. På så sätt har en hel del småförlag kunnat etablera sig, vilket till exempel har lett till att det lokalt förankrade förlaget Heidruns hösten 2010 ger ut lika många diktböcker som giganterna Bonniers och fler än till exempel W & W. Vi har också pratat med Oppenheim och Irrlicht, småförlag som bidrar till höstens poesiflora.  

 

Nästan varje dag ges det i Sverige ut en diktsamling. Dock är de flesta av dessa utgivna på mycket små förlag utan marknadsföringsresurser, och når därmed inte ut i den litterära offentligheten. eget förlag, eller på något av de mindre förlagen, och når därmed ofta en relativt liten publik. De tre stora förlagen, Bonniers, Wahlström & Widstrand samt Norstedts är  de enda som haft en rikstäckande poesiutgivning under flera generationer förläggare. Bonniers har legat på förstaplatsen när det gäller antalet utgivna titlar, med de båda andra stora (Wahlström & Widstrand samt Norstedts) kappandes om andraplatsen. Mindre förlag med poesiutgivning finns det många av, till exempel de unglitterära Modernista och OEI, som är två sentida uppstickare.

 

De stora förlagen får varje år ta emot cirka femhundra lyrikmanus vardera, Modernista får ungefär hälften så många, liksom tidskriften Lyrikvännen. Det finns alltså ett mycket stort intresse från lyrikskribenter att få se sina alster i tryck med de etablerade förlagens namn på titelbladet. Hur ser då utgivningen på de tre större förlagen ut?

 

Om man ser till 2007 års utgivning av nya diktsamlingar så toppar Bonniers bland förlagen med tio samlingar, Wahlström & Widstrand kommer tvåa med sju samlingar, och Norstedts trea med fyra samlingar. På de tre största förlagen kom alltså tjugoen diktsamlingar ut under förra året. Då har vi räknat nya diktsamlingar (originallyrik), som inte varit tryckta tidigare, men däremot inte räknat klassiker, antologier, eller delupplagor (där till exempel ett finlandssvenskt förlag också ger ut boken).

 

Men sammantaget har de tre stora förlagen minskat sin utgivning av svensk originallyrik de senaste 15 åren. År 1994 utkom hela 32 nyproducerade diktböcker på de tre förlagen medan det år 1997 bara utkom 21. På Albert Bonniers har antalet poesititlar minskat från 20 år 1993 till tio år 2007. Norstedts har minskat sin utgivning från åtta titlar 1994 till fyra titlar 2007, medan Wahlström & Widstrand bryter mönstret genom att faktiskt ha ökat sin poesiutgivning på senare år, till att omfatta runt tio procent av den totala utgivningen enligt förläggaren Lotta Aquilonius.  De små uppmärksammade ”poesiförlagen” som OEI och Modernista står inte för någon större utgivning, max tre dikttitlar per år under de år (2002-2007) som de varit aktiva. Ett annat mindre poesiförlag, Ellerströms, som tidigare givit ut svensk originallyrik har slutat helt med detta. Erik Magntorn på Ellerströms kommenterar:

 

– Vår nisch är numera översatt lyrik, och det är en nisch som vi vill prioritera. Det är väldigt svårt att få ekonomi i att ge ut ung svensk poesi. Vi är ett litet förlag som har svårt att ta ansvar för debutanter. Man tar ju inte bara på sig en bok, utan ett författarskap. Det kräver bättre ekonomiska resurser än vad Ellerströms har.

 

Att små förlag har svårt att hålla en bred lyrikutgivning kan vara förståeligt, men att ett stort förlag som Bonniers har samma problem är inte lika uppenbart. Vad man förlorar på gungorna kan man som bekant ta igen på karusellerna, och ett stort förlag som Bonniers, med sin breda utgivning har åtskilliga karuseller.

 

Om man dessutom tar i beaktande att Bonnier under sina vingar hade poesiutgivning på förlaget Bonnier Alba under åren 1992-1997 med 4-5 ytterligare titlar per år blir skillnaderna mellan då och nu än större. Mellan 1993 och 2007 sker en minskning i antalet titlar från 24 till 10.  Detta innebär förstås att många poeter som debuterade på Bonniers under 90-talets början inte längre ges ut på förlaget. Dessutom är antalet debutanter mycket få, under 2007 var det t.ex. bara en enda diktdebutant på Bonniers (Sofia Rapp Johansson).

 

Hans Isaksson, förläggare på Bonniers sedan många år, kommenterar utvecklingen:

 

– Skillnaden mellan det högre antalet utgivna diktsamlingar under 1990-talets mitt jämfört med tio år senare, beror på att det då fanns ett större utrymme för den skönlitterära sidan på Albert Bonniers. Skönlitteraturen hade en bred och stor publik, vilket ledde till att vi inte behövde räkna titlar på samma sätt som idag. Nu har Bonniers ett riktmärke om 15 lyriktitlar per år att förhålla sig till, och i den siffran ingår även antologier, klassiker och samlingsdiktsamlingar.

 

Publiken sviker

Skälet till nedgången när det gäller skönlitteraturen förklarar Isaksson med minskad efterfrågan.

 

– När svensk skönlitteratur i allmänhet och lyrik i synnerhet hade en större inhemsk
läsekrets, så såldes mer, och skönlitteratursidan gick bra. Sedan skedde en publikminskning, samtidigt som biblioteken svek och detta sammantaget ledde till att Bonniers fick minskade resurser till utgivning av skönlitteratur, vilket förstås även drabbade lyriken.

Samtidigt med denna utveckling slogs Bonnier Alba (med åtskilliga framstående lyriker) ihop med Albert Bonniers förlag. Detta ledde till att fler poeter skulle ges ut inom samma utgivningsram som tidigare rymt enbart Albert Bonniers poeter.


Varför har då lyrikpubliken svikit? Hans Isaksson tror att en av förklaringarna kan ligga i att den språkmaterialistiska inriktningen är mer svårtillgänglig, och att den läses av en betydligt mindre publik än vad tidigare generationers poeter fick tillgång till.

– Man kan inte beklaga detta, eftersom man inte kan lägga några synpunkter på vad poeter skriver. För egen del har jag dock alltid varit angelägen om att vår utgivning ska bestå också av sådan lyrik som kan läsas av en större publik. Sverige har en unik tradition på så vis, att vi haft en rad poeter som lästs av väldigt många. Bellman, Fröding, Ferlin, Sonja Åkesson, Kristina Lugn, här finns en tradition som är viktig att värna.

En annan faktor han nämner är de minskade inköpen från biblioteken, både när det gäller ny svensk prosa och lyrik. Där en debuterande svensk romanförfattare i mitten av nittiotalet kunde räkna med 400-600 försålda exemplar till biblioteken, säljer en debut nu i betydligt färre exemplar. En motsvarande minskning har skett för lyriken, även om lyriken rent numerärt sålt mindre än romaner. Biblioteken kanske har svårt att se hur språkmaterialistisk lyrik ska läsas av de besökare de ser på sitt bibliotek, tror Hans.

Trots dessa nedslående fakta på utgivingsfronten, söker Bonniers hålla poesins fana högt, och arbetar, förutom med de 15 årliga lyriktitlarna, på alternativa sätt att föra ut poesin i rampljuset. Biträdande förläggaren Kristoffer Leandoer berättar att förlaget den 15 maj öppnar en hemsida för Bonniers poeter, bonnierlyrik.se, där de kan publicera nyskrivna texter, kombinera dessa med bilder, samt föra diskussion med sin publik. Detta kan ses som förlagets försök att hävda poesins plats i det offentliga samtalet, en plats som naggats rejält i kanten under de senaste 10-15 åren.  

 

Försäljningen minskar

Men hur ser det då ut rent försäljningsmässigt när det gäller lyrik? I avhandlingen Poesifloden, av litteratursociologen Åsa Warnqvist (från 2007) står att läsa att en diktsamling på Bonniers sålde i median 1 704 exemplar år 1976 och hela sjutton av nitton utgivna titlar sålde mer än 1 000 exemplar. År 1985 tryckte Bonniers tolv titlar och bara fem klarade sig över 1 000 exemplar och två hamnade under 500 sålda exemplar. År 1995 gav Bonniers ut elva diktböcker, varav endast två sålde mer än 1 000 exemplar, däremot sålde åtta av elva mindre än 500 exemplar.

 

Ingenting tyder på att Bonniers försäljningssiffror för lyrik skulle ha stigit sedan 1995. När Horisont talar med Kristoffer Leandoer, vill han inte prata om upplagor och försäljning. Däremot bekräftar han att ett minskande antal köp från biblioteken har inneburit en direkt minskad försäljning av poesi. Att många bokhandlare slutat ta in poesin kompenseras däremot av en ökad andel nätförsäljning, menar han.

 

Enligt Åsa Warnqvist ligger Norstedts på ungefär samma försäljningsnivå (mellan 1976 och 1995). Wahlström & Widstrand (som under hela perioden haft fokus på utgivning av unga poeter) har däremot ökat sin försäljning något mellan 1976 och 1995!  En försäljningsökning som motsvaras av en viss ökning när det gäller antalet poesititlar på senare år.

 

En god försäljning gäller också för Modernista. Förläggaren Elise Karlsson kommenterar:

 

– En diktsamling på Modernista trycks vanligen i 1 000 exemplar och säljer slut. Det är en god affär för oss som inte har så stora omkostnader.

 

Annars gäller nog fortfarande ”att poesin normalt är en liten men säker förlust” som förläggaren Lennart Frick sa i en intervju 1987. Och att 75 procent av diktsamlingarna är olönsamma, som förläggaren Camilla Nagler (W&W) uppgav 1999, är nog fortfarande en sanning. Denna gäller så klart även den utgivning som småförlagen och egenutgivarna står för, som numerärt alltid varit mycket större än de tre stora förlagens.

 

Även de senaste åren har antalet sålda diktsamlingar rasat. Endast 24 000 diktsamlingar såldes 2009 enligt svenska förläggarföreningen. Detta är en minskning från 2008 års 70 000 sålda exemplar. Tidigare år under 2000-talet har antalet sålda exemplar legat runt 100 000.

 

Biblioteken ratar poesi

Samma effekt (och än mer tydlig) kan ses i biblioteksinköpen. Folkbiblioteken har på senare år blivit i hög grad ”kundanpassade” och köper in på efterfrågan. Således tar Kittyböcker, tv-spel, filmer och spänningsromaner en allt större del av anslagen. Margareta Eklann som är bibliotekarie på Hisingens bibliotek (i Göteborgs kommun) säger i en intervju för tidskriften Svensk Bokhandel: ”Idag lägger jag 60 procent av det skönlitterära anslaget på deckare, thriller och spänning. För 20 år sedan var det omkring 25-30 procent”. I artikeln konstateras att detta har gått ut över lyrikdebutanter, prosalyrik och översatt skönlitteratur från andra kultursfärer. En retorisk fråga är här hur man ska kunna efterfråga diktsamlingar man inte ens känner till existensen av? För i takt med att allt fler bokhandlare lägger av med att ta in lyrik (för att den säljs i för få exemplar), så minskar exponeringen av böckerna, och lyrikutgivningen riskerar att passera obemärkt i mediafloden, för den som inte aktivt håller sig a jour genom specialtidskrifter och egen informationssökning på internetbokhandlar eller i databaser.

 

Mats Claesson på Partille bibliotek går ännu längre än Margareta Eklann och säger att biblioteken idag är mycket restriktiva med att köpa in lyrik (inte bara prosalyrik). Restriktiva är de också med till exempel översatt tysk litteratur och litteratur från övriga Norden (med undantag för norska deckare).

 

I de minskande biblioteksanslagen finns en viktig faktor till den minskande förlagsutgivningen av lyrik, något som bekräftas av flera förläggare. Även om en del böcker får litteraturstöd i efterhand är biblioteksinköpen viktiga för att få lyrikutgivningen att gå ihop ekonomiskt. Gör den inte det vågar förlagen inte trycka så många titlar. Så enkelt är det.

 

 

Finland håller ställningarna

År 2007 gav som relief finlandssvenska Söderströms ut fyra nyproducerade originaldiktsamlingar och Schildts hela sju (lika mycket som Wahlström & Widstrand) och bara två titlar mindre än Bonniers. De två större finlandssvenska förlagen gav alltså ut elva titlar poesi medan de tre stora rikssvenska gav ut tjugo. Om vi tänker på att finlandssvenskarna är 0.3 miljoner och rikssvenskarna är 9.1 miljoner, så ger det vid handen att andelen originallyrik per capita är betydligt lägre i den rikssvenska världen, åtminstone om man ser till de större förlagen.

 

Hur kommer det sig då att man i svenskfinland ger ut så mycket mer lyrik än i Sverige, per capita räknat? En anledning kan vara att svenskan i Finland är ett minoritetsspråk och att den språkliga identiteten blir viktigare att odla, vilket görs bland annat i lyrikens form. Som minoritetsspråk i Finland kan förlag också komma i åtnjutande av en del ekonomiskt stöd som ges från kulturfonder i akt och mening att ge ut litteratur på minoritetsspråket. Detta kan möjligen vara en delförklaring till att förlagen ”har råd” att satsa på lyrik, som förstås inte är någon stor kassako ens i svenskfinland.

 

 

Poeter antas inte för att senare leverera romaner

Ibland hör man att poeterna antas för att senare leverera storsäljande romaner (en och annan poet har ju fått rådet att försöka sig på romangenren av sin förläggare). Det är dock ett påstående som Åsa Warnqvist vederlägger i sin avhandling. Hon menar att en god poesiutgivning ger status till förlaget i de inre litterära kretsarna. En status som sedan också drar till sig romanförfattarna, som naturligtvis vill komma ut på ett förlag med gott rykte. Utsikten att bli recenserad av de ”inre” litterära kretsarna är ju till exempel störst då.

 

Inte heller när Horisont ringer upp förläggare får vi några andra svar. Håkan Bravinger, förläggare på Norstedts (och själv poet) kommenterar påståendet:

 

– Förläggarens uppgift är att ju att uppmuntra sådant som författaren själv vill utveckla.

Finns det då ett berättande drag, vill åtskilliga författare jobba på att utveckla det, och då uppmuntrar man det. Men ofta blir sådana romaner ganska språkligt experimentella, så de blir för den skull inga storsäljare. En sådan utveckling är alltid författardriven.

 

Lotta Aquilonius på Wahlström & Widstrand (som ger ut många unga poeter) säger också att de absolut inte antar ett diktmanus för att i förlängningen kunna få en bästsäljande roman. Däremot har hon inget emot att tipsa om romangenren:

 

– Jag kan absolut inte se något fel i att uppmuntra folk att skriva något som det kanske går  lite lättare att leva på.

 

Kristoffer Leandoer på Bonniers känner heller inte igen att man antar poesi för att få prosa i slutändan.

 

– Jag har hört det där sägas, men det fungerar inte så. Jag vet inte var uttalandet kommer ifrån. Möjligen att det kan ha stämt på femtiotalet, men absolut inte nu. Det skulle vara direkt kontraproduktivt.

 

Framtidsprognos

Vad skall vi då säga om poesin?  Poesin kommer nog att finnas kvar. Den skrivs av var och varannan av nödvändighet. Poesin utgiven av de stora förlagen, hur går det med den? Ja, troligen fortsätter utgivningen i sin egen division, på sitt eget skidspår genom obanad terräng. Kanske med något färre titlar än under ”guldåldern” i 90-talets början, men ändå en omistlig del av förlagens kataloger. Det kan dock bli allt svårare att upptäcka poesin i bokhandeln och stört omöjligt på stormarknaden. Men å andra sidan allt lättare att hitta den på nätet för samtal eller inköp. Poesin finner sina vägar.

 

Peter och Maria Björkman

 

 

Utgivna originaldiktsamlingar (inte nytryck och samlingar med redan tryckt material)

 

                 Norstedts     Wahlström & Widstrand       Albert Bonniers

1992               6                             6                      20

1993               3                             4                      20

1994               8                             6                      18

 

2005               3                            10                     12

2006               3                             9                      11

2007               4                             7                       9

 

(Källa: Svensk nationalbibliografi)

 

Referenser:

Åsa Warnstedt, Poesifloden, utgivningen av diktsamlingar i Sverige 1976-1995, Uppsala 2007

Bo Westlund, ”Bibblan – inte bara smala titlar”, Svensk Bokhandel nr 21, 2007.

Nationalbibliografin, databas (hittas via Kungliga bibliotekets hemsida, www.kb.se)

Intervjuer med Erik Magntorn, Ellerströms förlag

   Kristoffer Leandoer, Albert Bonniers förlag

   Hans Isaksson, Albert Bonniers förlag

   Lotta Aquilonius, Wahlström & Widstrands förlag

   Håkan Bravinger, Norstedts förlag

   Elise Karlsson, Modernista förlag

Läs mer: Oppenheim Irrlicht  Heidruns

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Nästan varje dag ges det i Sverige ut en diktsamling.

 

 

 

 

 

 

Men sammantaget har de stora förlagen minskat sin utgivning av svensk originallyrik de senaste 15 åren.

 

 

 

 

 

Nu har Bonniers ett riktmärke på 15 lyriktitlar på år

 

 

 

 

 

 

 

 

Varför har då lyrik publiken svikit?

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

minskade antal köp från biblioteken har inneburit en direkt minskad försäljning av poesi

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Mats Claesson på Partille bibliotek [...] säger att biblioteken idag är mycket restriktiva med att köpa in lyrik