PP       
Hitpoesi

  Populär Poesi

 (c)Peter Nyberg 12/12 2010
Uppdaterad 20/4 2011
 


Startsida  Dikter Tema Essäer
Om en låt
Landskap med solar: Om Tomas Tranströmers lyriska mystik
Debatt Recensioner Om oss Arkiv

 

Om en låt

Lars Winnerbäcks ”Hjärter dams sista sång”

Text

Spotify

Det är något med elljusspåren, låghusen och vägen längs bäcken som gör att man känner sig hemvan i Lars Winnerbäcks ”Hjärter dams sista sång”, men plötsligt fångas man i sentimental kvicksand och sjunker. Det är lite som en gammeldags råttfälla. Först doften av ost, därefter slår grinden igen och någon firar ner buren i vattentunnan.

 

Minnet tillåts gå tillbaka utan att hejdas, det är konkreta ofarliga företeelser; bäcken, låghusen och elljusspåret. Moderniteten förpassas tillbaka till -77. Vi presenteras för ett du, som ska vara ofarligt ett litet tag men snart ska förvandlas till lockbete. Det sker helt konkret i den andra strofen. Vi finner oss inlockande och grinden slår igen.

 

inga jordskalv där vi bodde ingen frös och ingen svalt
men det skälvde när du rörde vid mig
du var sjutton jag var sexton och jag skolkade från allt
jag ville bara vara med dig
jag ville bara vara med dig

 

Genialiteten ligger i skalvet, tänker jag, i konstaterandet att ingen fryser eller svälter, inga jordskalv förstör för oss men… när någon rör vid en, då skälver det, då rasar tillvaron även för oss som lever utan yttre naturkatastrofer men med lyxen att vara närmare de inre. Därefter skolkandet, längtan, denna ohyggliga kraft som driver en människa mot en specifik annan människa, magnetfältet som kan trotsa mils avstånd men ändå bara finns i två människors huvuden. I mitt tycke är det en av de mest sensibla strofer som skrivits. Upprepningen förstärker. Ytterligare.

 

Om det hade varit en ordinär låt hade den kanske slutat där, artisten hade med lätthet kunnat inse sin briljans och upprepat strofen några gånger, men vi har bara passerat två av åtta strofer i sången. Det förgångna är etablerat och måste speglas i nuet, det är en klassisk manöver som skapar den sentimentala modd vi som lyssnare gärna sjunker ner i. Mästare i genren är utöver Winnerbäck Håkan Hellström, Ulf Lundell och Plura Jonsson. Ordet ”nu” som inleder den tredje strofen tar oss tillbaka, vi tillåts andas en aning genom den lite kantiga formuleringen ”nu får jag höra att du lever då och då från en vän / och det verkar som att allting är okej”. Jaget undrar därefter om även du är tillbaka. Det där ordet ”är” är viktigt. Jaget inte bara tänker tillbaka utan är tillbaka. Därefter kraften i upprepningen, önskan att bli tänkt på, att upplevelsen i det förgångna ska vara lika stark för den andre. Är det samtidigt en önskan att få tillbaka det förgångna, den omskrivna? Jag tror inte det. I nästkommande stycken handlar det om nuets förvirring, hur jaget minns oskulden ”då när ingenting var gjort” och att nuet och dået i texten bara är förenliga i tanken. Allt kan brisera men ”du är oförstörd för mig”.

 

Vattentunnan närmar sig när vi får veta att det faktiskt finns en plats dit jaget går och saknar den omsjungna, en hållplats i tiden där upplevelsen tycks lite närmare. Givetvis är det djupt tragiskt, givetvis innerligt mänskligt. Den avslutande strofen är dubbeltydlig och här släpps vi ner under vattnet. Det är som att de två första raderna förtäcker vad som ska hända. ”men nya dagar väntar med nya tidsfördriv / och allting liksom kräver mera nu.” Det är inte speciellt välformulerat. Kanske för att de sista raderna ska bli mer effektfulla och dränka oss. ”ta dina minnen och försvinna ur mitt liv / älskade älskade du”.

 

Nej, det förgångna fungerar för sångaren som kvicksand. Han längtar givetvis tillbaka men förstår att det han längtar till måste få vara ostört. De är andra nu och minnena är för starka. Man måste göra sig av med barlasten. Gå vidare. Vidare.

 

Vem var den första som rörde vid dig? Sångens vidunderliga förmåga att beröra måste springa ur en gemensam känsla av hjärter dam, symbolen för den första människa man älskat och lämnat. Samma grundläggande drivkraft har Cat StevensThe first cut is the deepest och ett otal andra sånger. Vi har älskat och kommer inte ifrån minnena av hur det var, låsta i nu längtande efter då. Buren nedsänkt i vattnet.

 

Hur ljuvt att bli dränkt.

 

Peter Nyberg