PP       
Hitpoesi

  Populär Poesi

 (c)Peter Nyberg 12/12 2010
Uppdaterad 20/4 2011
 


Startsida  Dikter Tema Essäer
Om en låt
Landskap med solar: Om Tomas Tranströmers lyriska mystik
Debatt Recensioner Om oss Arkiv

 

Landskap med solar

Om Tomas Tranströmer lyriska mystik

 

Solen glider fram bakom husväggen

ställer sig mitt på gatan

och andas på oss

med sin röda blåst.

Innsbruck jag måste lämna dig.

Men i morgon

står en glödande sol

i den halvdöda grå skogen

där vi skall arbeta och leva.

 

Så inleds förhållandet till Tomas Tranströmers poesi. Men det utgår från ickeförståelse, en inledande förvåning och fascination över det ogripbara i dikten. Ännu begriper jag inte de få raderna, kanske snart. Samtidigt den fullkomliga språkliga närvaron. Åter och åter upprepas frasen ”Innsbruck, jag måste lämna dig”. En skidort och ett avsked. Den röda solens andhämtning, den halvdöda skogen. Detta att arbeta och leva.

 

Förresten ljuger jag, eller mitt minne rekonstruerar en lögn. Boken Sorgegondol (1996) inleds inte med Landskap med solar, fyra dikter kommer före, men Landskap med solar är dikten som jag stannar upp vid. Nu när jag år senare har tagit Tomas Tranströmers poesi för given under drygt två decennier vet jag att det är ögonkastet som inleder kärlekshistorien.

 

 ”Innsbruck, jag måste lämna dig”. Vad är det som skapar tyngden i diktraden? Den står som mellanled i diktens två avdelningar, vilka båda är upptagna med solar. I Staffan Bergstens nyutgivna diktarporträtt över Tomas Tranströmer omnämns dikten och orten. Den 17 mars 1990 besökte diktaren Innsbruck och skrev om staden i sin resedagbok: ”Vi har rullat ut från Innsbruck, en underbar stad. Mycket vår. Promenader. Osannolikt vacker tågresa just nu.”. Bergsten gör också klart att det finns en sång av den nederländska trubaduren Henrich Isaac som börjar med raden ”Innsbruck, ich muss dich lassen”. Visan är till formen närmast ett mässingstick anlagt med den romantiska bilden av mannen som lämnar den älskade kvinnan i hopp om att någon gång kunna återses. Att Tranströmer kände till och tyckte om sången visar en av hans tidigare opublicerade prosadikter från 1960-talet: ”Innsbruck, ich muss Dich lassen”. Poeten när en romantisk idé om platsen utifrån ett fotografi 30 år innan han faktiskt reser dit: ”De sluttande gatorna och de morlande spårvagnarna och det glada myllret av levande. Vi gick. Vi sjöng. Vi mindes. Men jag har aldrig varit där.” I dagboken tiden då Landskap med solar nedtecknades finns en rad dödsaningar, enligt Bergsten. Det är strax innan slaganfallet. Bergsten talar om en andlig variant av Isaacs sång, O Welt, ich muss dich lassen. O värld, jag måste lämna dig. Frasen fungerar som en turbin, ett uppladdande element mitt i dikten, där den andliga nyansen genomlyser: Det inte en stad bland andra städer som lämnas, det är inte den specifika platsen som vi tar avsked ifrån, det är alla platser, världen. Innsbruck görs till en symbol för jordelivet.

 

Tranströmers poesi får sin egendomliga kraft på det här sättet. Första gången jag läste Landskap med solar hade jag ingen aning om Innsbrucks romantiska betydelse i poetens liv eller dess symboliska tyngd som företrädare för jordelivet, ändå genomsyrade båda nivåerna dikten. Innsbruck, jag måste lämna dig.  

 

Vad finns runt omkring? Solen glider fram, ställer sig mitt på gatan och andas på ”oss” med sin röda blåst. Nästa dag siar poeten om att en glödande sol ska stå i en halvdöd skog, där ”vi” ska arbeta och leva. Solen utgör i dikten inte en god komponent. Den röda blåsten och den halvdöda skogen för snarare tankarna mot en kärnkraftolycka eller atomvapen. Innsbruckraden blir i mitt tolkningsförsök avgörande. Om jaget måste lämna jordelivet bör också de andra personliga pronomenen generaliseras maximalt. ”Vi ”och ”oss” syftar således på all mänsklighet och i den betydelsen handlar dikten om hotet från det vi själva skapat, atomvapen och kärnkraft. Som kontrast ställs den sista raden upp: ”där vi skall arbeta och leva”. Sigmund Freud menade att lyckan finns i att arbeta och älska. Här använder poeten psykoanalytikerns tes. Efter katastrofen får vi nöja oss med att arbeta och leva. Om det finns något efteråt.

 

En andra dikt som ständigt återkommer är Ensamhet ur Klanger och spår (1966). Den första delen av dikten, som nästan alltid skärs ut och förekommer i gymnasiets antologier, handlar om ett ögonblick. Det är talande för Tranströmers poesi i stort. Ögonblicken är avgörande och en stor del av Tranströmers diktning utgår från den här typen av plötsliga händelser, även om de inte behöver vara så avgörande som i Ensamhets första del. Här tappar jaget fästet med sina däck och hamnar på fel sida av vägen. Han ser lyktorna från de mötande bilarna och ”Mitt namn, mina flickor, mitt jobb / lösgjorde sig och blev kvar tyst bakom, / allt längre bort. Jag var anonym / som en pojke på en skolgård omgiven av fiender.” Just när jaget givit upp, ”Man kunde nästan stanna upp / och andas ut en stund / innan man krossades.” återfås mirakulöst styrförmågan genom ”ett hjälpande sandkorn / eller en underbar vindstöt” och bilen kastas av vägen. Föraren sitter kvar, som det verkar oskadd medan hjälpare närmar sig.

 

Vad som ger dikten sin oerhörda kraft är sättet att förmedla den mystiska erfarenheten. För mitt inre ser jag en målning av Salvador Dali där namnet, flickorna och jobbet dras ut från föraren, hur han blir ensam till sist, bara sig själv just innan döden. Det finns två sätt som jaget förhåller sig till situationen. Liknelsen med en pojke på skolgården omgiven av fiender är bekant, man är upphunnen och omringad. Om bara ett ögonblick kommer det som man fruktat att hända, men ännu någon sekund finns till godo. Det är då det andra tillståndet inträder: Det som hänt har hänt, inget mer finns att göra. Man har förlorat. Man andas ut. Det är klart. Då räddningen: sandkornet eller vindstöten. I dikten blir det sakralt, det gudomliga ingripandet efter acceptansen. Därefter stillheten när faran är över, hur jaget sitter kvar i selen och ser människor närma sig. Kanske åter sitt namn.

 

Medan den första delen behandlar ensamheten som ett slutgiltigt existentiellt tillstånd hanterar den andra delen saknaden av ensamheten bland människor. Jaget promenerar i den första strofen över de östgötska fälten och tänker på människor i andra delar av världen som lever med mängder av andra människor tätt intill sig. ”Jag måste vara ensam / tio minuter på morgonen / och tio minuter på kvällen. / – Utan program.”. Slutsatsen som dras i dikten är att ”Alla står i kö hos alla.”. Vid den här tiden arbetade Tomas Tranströmer som psykolog på en ungdomsvårdsanstalt i Roxtuna. Hans arbetsbörda var omfattande och tanken var att han alltid skulle finnas till hands för internerna. Det är lovvärt men naturligtvis oerhört påfrestande. De tio minuterna måste ha fyllt sin funktion. Jaget vill i dikten inte fjärma sig från människorna men han har ett absolut behov av ensamheten, av närheten till sig själv. På det sättet knyts delarna ihop. Närheten till och upplevelsen av det egna opåverkade jaget är centralt för båda delarna av dikten.

 

Klangbotten i Tranströmers diktning är kristen. Framför allt är det berättelserna från Bibeln som används, men också den generellt förekommande kristna symboliken. En inte ovanlig situation är att ögonblicket som utlöser diktandet inträffar inne i kyrkor. Två kända exempel är Romanska bågar ur för Levande och döda (1989) där bågarna inne i en romansk kyrka får utgöra en analogi, först med jaget själv efter att ha omfamnats av en ängel utan ansikte men sedan också med människan i allmänhet: ”inne i dem alla öppnade sig valv bakom valv oändligt.”. Också dikten Kort paus i orgelkonserten som inleder boken Det vilda torget (1983) tar sin utgångspunkt i kyrkan, just när orgeln tystnat efter en psalm. Först återkommer ljuden från trafiken utanför kyrkorummet men sedan också ljuden från blodet som kretsar inne i jaget. Även det förgångna återupplevs i den 600 år gamla byggnaden. Jaget återupplever en dröm om att han stått ensam på kyrkogård och väntat på någon, en vän som inte kommer. Det är en vacker bild för människan som sökare. Till sist kontrasten mellan ”det där orubbliga KANSKE” och encyklopedins skarpa kunskap. Men raden av uppslagsverk integreras i kanskes osäkerhet genom att encyklopedin överförs till varje människa: ”den skrivs från födelsen och framåt, de hundratusentals / sidorna står pressade mot varann / och ändå med luft emellan! som de dallrande löven / i en skog. Motsägelsernas bok.” I denna bok retuscheras texten ständigt: ”En svallvåg rullar genom hela texten”.

 

I Det vilda torget finns också dikten Svarta Vykort som är skriven på saphisk meter. Även här står människan på kyrkogården, alltså helt nära döden i diktens andra del.

 

Mitt i livet händer det att döden kommer

och tar mått på människan. Det besöket

glöms och livet fortsätter. Men kostymen

              sys i det tysta.

 

Närheten till döden och hanteringen av kunskapen om döden är även det centralt i poetens strävanden. Som synes är människan alltid det omskrivna objektet. Även om jaget inte sällan utgår från poeten själv är det alltid generaliserbart till alla människor. Alla människor är helt nära det stora mysteriet och det måste vi förhålla oss till. Kanske är det den mystiska allmängiltigheten tillsammans med bilderna som förtydligar något som tidigare varit grumligt i tillvaron som gör att Tomas Tranströmer på samma gång är älskad av allmänheten och av akademierna.

 

 

Peter Nyberg