PP       
Hitpoesi

  Populär Poesi

 (c)Peter Nyberg 12/12 2010
Uppdaterad 30/4 2011
 


Startsida  Dikter Tema Essäer Debatt Recensioner
Jessica Andersson: Den vita staden
Rainer Maria Rilke: Duinoelegier
 
David Vikgren: Folkmun
Markus Åberg: Grand design
Pamela Jaskoviak: Regnet och gräset
Emil Boss: vad avlägsna vi ser ut...
Adam Zagajewski: Antenner i regn
Kashayar Naderehvandi: Om månen alls syntes
Staffan Bergsten: Tomas Tranströmer: Ett diktarporträtt / Dikter och prosa 1954-2004; Jonas Ellerström: Tomas Tranströmers ungdomsdikter
Ingela Strandberg: En för att stanna en för att gå
Eleonora Luthander: Kranvatten
Om oss Arkiv

Markus Åberg: Grand design

Om A är B så C, 10 sidor 

Nya koncept för utgivning av poesi är alltid intressanta. Förlaget Om A är B så C ger framför allt ut sin kortpoesi elektroniskt, dock har Markus Åberg på förlaget givit ut en ”poesiask” som han kallar Grand design. I all enkelhet är asken hopvikt av papp och inuti finns rökelse för väldoft och tio kort med en svit dikter på. Asken är elegant men korten printade med bläckpatron vilket innebär att de redan från början är lite suddiga och att färgen smetas ut om man berör bokstäverna med aningen fuktiga fingrar´, vilket är lätt hänt om man ivrar för nya företeelser. Det yttre konceptet är roligt, formen är visserligen inte ny. Lotta Lotass har givit ut både romaner och noveller i formatet, men mig veterligen är det första gången som asken används för att ge ut dikter, om än bara en svit sådana. Man tänder rökelsen och läser poesin. Tanken är inte dum alls.

 

Grand design handlar om staden och om hur den förtär människor. Stilen är forcerad och imponerande rytmisk, vilket gång på annan får mig att tänka på Allen Ginsbergs prosalyriska diktning, också den kritisk till stadsfenomenet.

 

Skallar i maskinens valsar, saliv i olja, sinnesrörelser in i pressens tryck. En käke spottar tänder i vedergällningens ilning, biologiska signalsystem i maskinparkens nit. Stadsmänniska. Människostad. Där den ena slutar tar den andre vid.

 

Överföringen är bekant, människan förvandlas till maskin när hon slutar att överväga sin existens och sin plats i helheten, något som i Åbergs tappning är stadens syfte: att göra oss till maskindelar i den stora designen.

 

Stilistiskt blir det ibland väl komplicerat, i nästan varje del av sviten måste jag stanna upp och fundera på hur poeten menar egentligen och nästan varje gång kommer jag fram till att formuleringen är avancerad, men innehållet begränsat.

 

I min läsning har sviten två stora nackdelar: det finns inga kontraster till den onda staden och språket är överlastat. Kanske är det framför allt det förstnämnda som gör att spänningen begränsas. Hos Ginsberg är staden Molok men den erbjuder också möjligheter, trots att staden förtär människan klarar jaget sig inte utan den. Den typen av spänningsskapande motsättningar hittar jag inte i Åbergs verk.

 

Sammantaget är det en snygg ask, som förlaget på otroligt coola manér menar sig vara villig att byta mot andra egentillverkade föremål, med ett innehåll som hade krävt ytterligare avslipning och precision.

Peter Nyberg