PP       
Hitpoesi

  Populär Poesi

 (c)Peter Nyberg 12/12 2010
Uppdaterad 30/4 2011
 


Startsida  Dikter Tema Essäer Debatt Recensioner
Jessica Andersson: Den vita staden
Rainer Maria Rilke: Duinoelegier
 
David Vikgren: Folkmun
Markus Åberg: Grand design
Pamela Jaskoviak: Regnet och gräset
Emil Boss: Vad avlägsna vi ser ut...
Adam Zagajewski: Antenner i regn
Kashayar Naderehvandi: Om månen alls syntes
Staffan Bergsten: Tomas Tranströmer: Ett diktarporträtt / Dikter och prosa 1954-2004; Jonas Ellerström: Tomas Tranströmers ungdomsdikter
Ingela Strandberg: En för att stanna en för att gå
Eleonora Luthander: Kranvatten
Om oss Arkiv

 

Emil Boss: vad vi ser avlägsna ut man kan knappt tro att det är vi
Albert Bonniers förlag

Allt mer närmar sig poesin konsten i så motto att man som läsare måste begripa vad man ser innan man avläser språket. De grafiska formerna i diktböckerna ger nyckeln till själva läsningen: David Vikgrens förpackningspoesi i Inomhuslektionen och skären i Tom Malmquists Sudden Death är ett par exempel. Emil Boss debut vad avlägsna vi ser ut man kan knappt tro att det är vi inleds med några sidor lönelistor. Därpå följer inre monolog: ”kassabandet pedalen tangenterna skärmen tjugolapparna enkronorna VDA kvitto papperskorgen /     hej                                         femtioåtta     tack            varsågod      kvitto”. Sida upp och sida ner med mycket små variationer.

 

Vad vi har att göra med är således en kassatjänst i närbutiken. Monotonin i lönearbetet gestaltas. Vid en närstudie av de återkommande lönelistorna noterar jag att han inte har tjänat särskilt mycket, Emil. Aldrig över 10 000 i månaden. Stackarn. Inte heller har han arbetat särskilt mycket, tre-fyra dagar i veckan på sin höjd.

 

Bokens motto kommer från den franska filosofen Maurice Merleau-Ponty och lyder ”kroppen är alltså ett föremål som inte lämnar mig, men är den då verkligen ett föremål?”. I dikterna blir kroppen naturligtvis en robot som utför sina arbetsuppgifter: ”enkronorna kvittot pedalen”. Inte ens den minimala mellanmänskliga kontakten med kunderna är något annat än automatisering av siffror och artighetsfraser. Bokens dedikeras arbetskamraterna, i övrigt inget om dem, såvida ”vi” inte står för hela arbetsstyrkan när Boss börjar driva texten själv, vilket tycks mig osannolikt eftersom en del av texten utspelas i berättarens säng.

 

Prosalyrik. Förorten. Det är ett kallt och fientligt landskap som beskrivs utan andra pronomen än enstaka ”vi”. De yttre företeelserna speglar de inre. Det är kargt och mardrömslikt. ”med jämna mellanrum sveper ljuskäglorna från nattbussarna över sovrumsdörren   från sängen kan vi höra gatorna byta plats   omkopplingar vid busstorget och korsningar gör det svårt att orientera sig”. Därefter lite lönelistor. Och sedan lönelistor med insprängd kortdikt.

 

Johan Jönssons skildringar av äldrevården pressade tillbaka mig i skräck mot fåtöljens ryggstöd. Han rör sig i en fasansfull vardag som förstärks av den psykiska sjukdomen och kampen genom tillvaron. När jag läser Kallskänken av Jenny Wrangborg upprörs jag över orättvisorna, hur de maler ner människor, de sociala skillnaderna, kampen som måste tas för minsta uns av värdighet. När jag läser Emil Boss blir jag lite irriterad på den bortskämda slyngeln. Hos de två andra ligger vidrigheterna utanför berättarjagen. Också jag hade upplevt det avskyvärda om jag försatts i samma situationer som jagen. I Boss debutverk finns en gnällighet inom berättarjaget, om det alls går att utvinna ett sådant, som inte alls överensstämmer med de yttre skeendena. Vad är fel med att utföra ett hederligt arbete i närbutiken, att vara kassabiträde? Det är levebröd. I verket har jag svårt att se den sociala medkänsla som genomsyrar de andra två poeterna, istället gestaltas det besvärliga, monotona kassaarbetet, där man naturligtvis inte tjänar storkovan. Speciellt inte om man inte arbetar särskilt mycket. Lönelistorna mellan 2002 och 2009 tar nästan lika stort utrymme som poesin. Kanske borde poesin ha tagit lite mer plats.

 

Åsa Berglund