PP       
Hitpoesi

  Populär Poesi

 (c)Peter Nyberg 12/12 2010
Uppdaterad 30/4 2011
 


Startsida  Dikter Tema Essäer Debatt Recensioner
Jessica Andersson: Den vita staden
Rainer Maria Rilke: Duinoelegier
David Vikgren: Folkmun
 
Markus Åberg: Grand design
Pamela Jaskoviak: Regnet och gräset
Emil Boss: vad avlägsna vi ser ut...
Adam Zagajewski: Antenner i regn
Kashayar Naderehvandi: Om månen alls syntes
Staffan Bergsten: Tomas Tranströmer: Ett diktarporträtt / Dikter och prosa 1954-2004; Jonas Ellerström: Tomas Tranströmers ungdomsdikter
Ingela Strandberg: En för att stanna en för att gå
Eleonora Luthander: Kranvatten
Om oss Arkiv

 

Rainer Maria Rilke: Duinoelegier

Översättning av Cecilia Hammarström

Bokförlaget Lejd, 80 sidor

Ensam i ett nedsläckt rum satt jag ofta som 15-åring och lyssnande på Bruce Springsteens ”Cover me” från trippelalbumet Live 1975–1985. Början på låten består av utdragna stönanden. Över huvud taget var Springsteen bra på att stöna eller utstöta gutturala vrål under sina liveframträdanden. En teori började ta form; det är bara riktigt bra artister som klarar av att stöna så att man tror på dem. Madonna är en fin stönare. Michael Jackson byggde en hel karriär (Nåja, kanske fanns också andra kvalitéer.) på lämpligt utstötta stön. De sämre artisterna, Lilli & Sussie som syrran lyssnade på; inte ett vettigt stön. När jag 22 år senare har läst de första elegierna i Cecilia Hammarströms nyöversättning av Rilkes Duinoelegier kommer jag att tänka på det där barndomsminnet. Rilke kan stöna utan att det blir löjligt. ”Ack, vem förmår vi då ta i anspråk”, ”ack, i en utandning tar vi oss därhän”, ”O blodets neptun, o hans fruktansvärda treudd”. Rilke inte bara stönar han är högtravande och djupt allvarlig i sina elegier. Han är det utan säkerhet, utan ironiska blinkningar. Det är en häpnadsväckande läsning, delvis för att pennan förs av en mästares hand, delvis för att det ogarderade allvaret är ovanligt inom poesin idag.

 

Märkligt nog fungerar texterna samtidigt som sorgesånger, som ju själva ordet elegi innebär, och som lovprisningar av livet. Enligt översättaren bör elegierna knytas till Sonetterna till Orfeus varifrån elegierna fått sin upptagenhet vid dödsögonblicket och de nyligen avlidna. En förförståelse behövs i läsningen, Rilke var djupt fäst vid tanken av diktaren som profet, som förmedlare av mystik. Därför är det omöjligt att ord för ord förstå dikterna, jag gör inte anspråk på förståelse på det logiska planet. Istället är det gestaltningen i dikterna som gör Rilkes värld så fascinerande.

 

Men säg mig, vilka är de, de resande, dessa en aning

mer rymlingar än vi själva, sen barnsben

tvingade att vridas av vilken, för vilken

tillgodosedd viljas skull? Den som bara vrider,

böjer dem, lindar dem och svänger dem,

kastar iväg dem och fångar upp dem; som ur oljad

halare luft landar de på

den söndernötta, av deras eviga

nedslag allt tunnare mattan, denna så ömkliga

matta i världsalltet.

Påsatt som ett plåster, som om förstads–

himlen gjort jorden illa just där.

 

Rilke är ingen lätt diktare, inte ens för en tyskspråkig publik, vilket har föranlett de tre olika tolkningar som gjorts till svenska. Erik Lindegren, som i bildning och kunskap var nog så bevandrad som Rilke, gjorde ett försök 1967 och innan honom hade Arnold Ljungdal översatt Duinoelegier 1951. Eftersom min tyska är för dålig tänker jag inte ens försöka jämföra med originalutgåvor, men båda tolkningarna sägs i Hammarströms efterord vara föråldrade, något man kan hålla med om, även om Lindegrens besitter en fascinerande hög poetisk klass. Även Cecilia Hammarströms tolkningar känns ålderstigna emellanåt, det arkaiska språkbruket kanske krävs för att återskapa den romantiska stämningen. Å andra sidan är inte Rilke någon lätt poet, han är ingen underhållare utan svarar snarare mot Pär Lagerkvists senare modernistiska krav att brottas med de stora obesvarbara frågorna. Allusionerna är många och innehållet ytterst komplext. Texten är till för den som till det yttersta vill anstränga sin läsförmåga, inte för den som söker avkoppling. Men om man anstränger sig och låter sig sjunka in i gestaltningen, om man har den profetiska förförståelsen i sin läsning, då är Rilke ett renande bad. Efter att  ha läst igenom boken förstår jag hans klassikerstatus. Det finns inga Rilke längre, vi får hålla till godo med översättningarna.    

Peter Nyberg