PP       
Hitpoesi

  Populär Poesi

 (c)Peter Nyberg 12/12 2010
Uppdaterad 30/4 2011
 


Startsida  Dikter Tema Essäer Debatt Recensioner
Jessica Andersson: Den vita staden
Rainer Maria Rilke: Duinoelegier
 
David Vikgren: Folkmun
Markus Åberg: Grand design
Pamela Jaskoviak: Regnet och gräset
Emil Boss: Vad avlägsna vi ser ut...
Adam Zagajewski: Antenner i regn
Kashayar Naderehvandi: Om månen alls syntes
Staffan Bergsten: Tomas Tranströmer: Ett diktarporträtt / Dikter och prosa 1954-2004; Jonas Ellerström: Tomas Tranströmers ungdomsdikter
Ingela Strandberg: En för att stanna en för att gå
Eleonora Luthander: Kranvatten
Om oss Arkiv

 

Pamela Jaskoviak: Regnet och gräset

Albert Bonniers förlag, 96 sidor

 

Under en period av mitt liv letade jag böcker med vackra titlar. Nu minns jag bara två av dem, När kastanjerna blommar är jag långt härifrån av Bodil Malmsten och Agadir My love av Pamela Jaskoviak. Läsningen ledde in i författarnas produktioner som båda i hög grad utgår från den kvinnliga erfarenheten, något som alltid är intressant att sätta sig in i för en man. Bakom sig har Jaskoviak fyra diktverk, romaner och dramatik. När man läser recensioner av den nyutkomna Regnet och gräset i DN och SvD menar recensenterna att det var tio år sedan Jaskoviak kom med ett poetiskt verk. Det är snarast ett utslag av misskund mot de mindre förlagens betydelse. Poesiboxen Radio regn från 2008, som hon gjorde tillsammans med Isak Eldh och Lotta Antonsson, är en nog så viktig del av hennes produktion just för att formen (musik och uppläsning) och sammanhangen var annorlunda.

 

I Jaskoviaks poesi finns en mängd återkommande element, som genom diktsamlingarna inte förändrats nämnvärt. Jaskoviaks värld är översköljd av blod. Det blöder genom alla fyra verken, men mest i Regnet och gräset. ”Jag dricker min puls”, ”Menstruerar”, ”Blodsmak i träden” och så vidare. Blodet, eller snarare förlusten av blod, läser jag som en form av utarmning eller utmattning. Ett andra genomgående skikt av metaforer i Jaskoviaks diktning är amerikaniseringen och dess ytplast. Här vimlar av ord som ”Rhododendron love”, ”swimingpool” och ”vingummihjärtat”, karaktäristiskt nog eftersom poeten är född i Massachusets. Ytterligare ett lexikalt skikt är den genuint svenska naturen bestående av ”björnloka”, ”ringblommor” och ”hundkex”. Läggs det typiskt turistigt sommarsvenska, ”Någon annans plasttallrikar / Aluminiumbestick” och ”myggmedel”, till har man jagat rätt på en stor del av poetens substantiv i Regnet och gräset.

 

I förhållande till tidigare diktböcker noterar jag en stillsammare, mer sliten hållning som kanske har att göra med ålder. Det finns en underliggande ansträngning genom dikterna, trots att, eller kanske just för att klangbotten i den första delen Regnet är sommarmånaderna. Också den andra delen Gräset utspelar sig under sommaren. Tekniskt radas bilderna upp så att spänningen ska kunna utvinnas ur bildleden.

 

Hallonen torra

Sjön suger solsken

Jag är i mitt tält

 

Hela Gräset består av den här typen av av haiku–dikter, oftast är mellanraden sju stavelser, men ibland bara fem. Haikun faller sig naturlig för Jaskoviak, hennes stil har alltid varit minimalistisk och lämpar sig således.

 

Under läsningen framgår det att Pamela Jaskoviak är en skicklig poet. Hon skriver sina haikusar, har sin återkommande metaforik inom vilken kontraster och spänningar ryms, hon målar upp en överlastad semesterbild som är underhållande. Men jag berörs inte särskilt. Det är något med staplandet av bilder som inte riktigt lyckas alstra den slutgiltiga spänningen. Jag tror att poeten är någorlunda medveten om det, därför den avslutande prosadikten Efter regnet där stilen lösgör sig och bilderna laddas genom inledningsfrasen ”Två dödsfall på två dagar” och görs förfärande genom avslutet då ”lillebror låg drunknad i regnvattentunnan. 

 

Även Lotta Antonssons framsida bör berömmas. Till en början är den 70-talsriktigt gråslaskig och ganska intetsägande men när man lägger boken ifrån sig och ser den på avstånd skapas en tredimensionell effekt av snäckorna över ögonen, vilket gör framsidan till något utöver det ordinära.

 

Peter Nyberg