PP       
Hitpoesi

  Populär Poesi

 (c)Peter Nyberg 12/12 2010
Uppdaterad 1/5 2011
 


Startsida  Dikter Tema Essäer Debatt Recensioner
Jessica Andersson: Den vita staden
Rainer Maria Rilke: Duinoelegier
 
David Vikgren: Folkmun
Markus Åberg: Grand design
Pamela Jaskoviak: Regnet och gräset
Emil Boss: Vad avlägsna vi ser ut...
Adam Zagajewski: Antenner i regn
Kashayar Naderehvandi: Om månen alls syntes
Staffan Bergsten: Tomas Tranströmer: Ett diktarporträtt / Dikter och prosa 1954-2004; Jonas Ellerström: Tomas Tranströmers ungdomsdikter
Ingela Strandberg: En för att stanna en för att gå
Eleonora Luthander: Kranvatten
Om oss Arkiv

 

Eleonora Luthander: Kranvatten

Ord&visor Förlag, 84 sidor

Ord&visor Förlag är stadiet mellan att ge ut en bok själv och att ges ut på ett förlag. Hit skickar man sitt manus och får det antaget. Det genomgår en urvalsprocess och kan avisas. Om inte får man tillbaka ett antal råd på korrigeringar. Därefter formges boken och trycks i Lettland. Som poet betalar du för produktionen. Mot provision sköter Ord&visor försäljningen till bokhandlar och bibliotek och har en egen bokhandel. Poetens uppgift efter tryckningen är att själv sälja sina verk. Skillnaden mot att ge ut en bok på eget förlag ligger alltså i någon form av inledande kvalitetssäkring i texterna och i formgivningen. Förlaget började 1992 och bör således vara ett av de äldsta företagen för den här typen av tryckprodukter.

 

En av förlagets flitigaste poeter heter Eleonora Luthander. Hon har givit ut sex poesiböcker. Just på hemsidan nämns inte så mycket om henne förutom att hon är född 1954 i Damjanovic i det som förr kallades Jugoslavien. Googlar man får man en mer imponerande beskrivning. Poeten har givit ut fyra diktsamlingar på serbokratiska, har bott i Budapest, Belgrad, Moskva och är numera bosatt i Stockholm och på Hvar i Kroatien. Hon har också översatt Kristina Lugn, Bruno K Öijer, Lukas Moodysson och Ulf Lundell till serbokratiska. I slampoetiska sammanhang är hon välkänd. Hon är krönikör i tidningen Sesam. Kranvatten heter hennes senaste diktbok.

 

Diktboken är strukturerad i fyra delar: Kapital, Spansk triptyk, Kägelspel och 13 haiku från Östermalm. Samt en avslutande biografi. Samt ett inledande förord. Vad som kännetecknar poetens dikter är framför allt en viss grov slängighet, lite som i ett fotbollsomklädningsrum, man generaliserar lite för mycket och försöker vara mest högljudd för att få mest utrymme. De sublima nyanserna går förlorade, vilket får mig att undra hur Luthander har kunnat översätta Öijer och Lugn, vars diktning består av finjusterade nyanseringar. Å andra sidan är väl titeln Kranvatten, framsidans amerikainspirerade turistbild och baksidans löfte om att poeten ständigt har ”Luthander” öl i kylskåpet hintar om att det inte handlar om någon fininställd lyrisk bok.

 

Ett exempel är Det finns män – hommage á Stig Larsson. Här menar poeten i första strofen: ”Det finns män / som inte behöver kvinnor / det räcker med / en hårdarbetande hand / och tre hål” och lite längre ner: ”Det finns män / som vill att kvinnor / skall vara tolv år / livet ut”. Dikten avslutas med ”Jag föredrar en snäll tomte / som är far till alla barn”. I dikten före har Luthander skrivit om en pedofil morbror som gillar flickornas sparrisliknande kroppar och inte vill penetrera sin fru. Jag hade önskat flera nyanser. Antingen tomte eller våldtäktsman räcker inte riktigt. Majoriteten av alla män slinker undan, det finns en spektrum däremellan som är svårare att sätta fingret på, vad är egentligen manlighet? Eller kvinnlighet? I sportomklädningsrummet kan grabbarna skrika om att bara behöva en hårdarbetande hand och tre hål, poesin borde hålla sig för avancerad. Den handlar inte om skrik utan om viskningen som är högre än skriket.

 

I vissa stycken är Luthander också spefullt rolig, hon träffar i sin diktning.

 

Jag har gjort en ”Zlatan”

jag dök inte upp

på min egen avrättning

chefen, försäkringskassan

socialen …

Jag vinkade från sängkanten

 

Mitt ruttna knä

är mitt kapital

det matar

resten av kroppen  

 

Dikten fungerar på flera nivåer. Samtidigt som den övre bilden är rolig, en vinkande kvinna på sängkanten som gör en ”Zlatan”, finns en kontrast i den nedre bildens äckliga ruttna knä som matar resten av kroppen. Givetvis förstår vi att det handlar om en ekonomisk förtjänst, men något i grunden ruttet som matar resten av kroppen är en starkt äcklande bild. Tyvärr fortsätter dikten och går bort sig en smula i New Age, men de två inledande stroferna är utomordentligt koncentrerade och visar att Eleonora Luthander har förmåga att skriva dikt som inte bara skriker utan också viskar.

 

Peter Nyberg