PP       
Hitpoesi

  Populär Poesi

 (c)Peter Nyberg 12/12 2010
Uppdaterad 20/4 2011
 


Startsida  Dikter Tema Essäer Debatt Recensioner
Jessica Andersson: Den vita staden
Rainer Maria Rilke: Duinoelegier
 
David Vikgren: Folkmun
Markus Åberg: Grand design
Pamela Jaskoviak: Regnet och gräset
Emil Boss: Vad avlägsna vi ser ut...
Adam Zagajewski: Antenner i regn
Kashayar Naderehvandi: Om månen alls syntes
Staffan Bergsten: Tomas Tranströmer: Ett diktarporträtt / Dikter och prosa 1954-2004; Jonas Ellerström: Tomas Tranströmers ungdomsdikter
Ingela Strandberg: En för att stanna en för att gå
Eleonora Luthander: Kranvatten
Om oss Arkiv

 

Ingela Strandberg: En för att stanna en för att gå

Norstedts, 48 sidor

Ingela Strandberg har en stor kulturgärning bakom sig sedan födelseåret 1944. Hon har ägnat sig åt romankonst vari den förtätade konkreta prosan är drivkraften, hon har skrivit en tevepjäs, hon har ägnat sig åt visor och hon har skrivit poesi. Betonat av henne själv är skillnaden mellan uttrycksformerna, framför allt mellan visorna som är sirligare redan från debutskivan 2000 Låt de aldrig ta dig och poesin som är kargare.

 

En för att stanna en för att gå är Ingela Strandbergs nionde diktbok. I en intervju i Hallandsposten menar poeten att de 34 texterna är ett koncentrat av cirka 300 dikter. Nedkokningen märks. Dikterna är laddade, framför allt med existentiellt krut. ”Vi levde, säger jag, i en stor skälvning / Allt darrade.”. Under hela läsningen tycks vi befinnas oss allra längst ute vid kanten av livet, redo att vid minsta felsteg falla över. Det blir en härlig balansgång, ibland med avsteg in på säker mark igen.

 

Kännetecknande för koncentrationen är kanske förhållandet mellan framsidebilden, den text som Strandberg i prosans form skrivit på förlagets hemsida i anslutning till samlingen (här beskuren) och dikten som anknyter till de två.

 

”På omslagsfotografiet står min far och jag grensle över våra cyklar och ser rakt fram på det som är utanför bilden. Min syster fotograferar. Mamma sitter på trappan till det stora, vita huset som pappa byggt. Hon har nyss mjölkat korna. Ensam. Min far byggde hus av trä och tystnad.

Där syns ett trädgårdsbord. Där står en mjölksil och en bringare med ljummen mjölk. Det är sensommar för syrenhortensian blommar. Allt är på liv och död. 

Jag ser otåligheten i barnets kropp. Den lyser rakt igenom all tid som gått och fortsätter utanför bilden ända in i nuet. 

Jag ser med ömhet på flickan, hon som är jag, sladdbarnet. Så många gånger jag svikit henne! Så många gånger jag smutsat ner henne och förfalskat henne och spelat död.”

 

I dikten heter det:

 

På fotografiet står min far och jag

gränsle över våra cyklar.

Vi ser åt samma håll på något utanför.

Jag vet att det finns ett hus där.

Trummor tickar under plankorna.

 

Vi är outsägliga samlingar atomer.

 

Vi sammanfaller med ett tidigare,

beredda att suddas ut.

 

Dikten är längre i boken och mjölksilen återkommer. Flera företeelser i dikten är symptomatiska för samlingen. Framför allt det mycket bildliga sättet att skriva, användandet av konkreta preciserade substantiv ger läsaren mycket tydliga bilder, vilka samspelar mot dikternas olika teman. Grunden för alla Strandbergs dikter är existentiell – vi är beredda att suddas ut. I och med att dikterna står utan titlar läser jag ihop dem. Effekten blir en karta genom ett enskilt liv, inte kronologiskt, snarare slumpmässigt sammanfogat. Det är oerhört starkt och preciserat, ett koncentrat inte bara av 300 dikter utan av all erfarenhet en människa samlar på sig under ett liv. Det är den erfarenheten som genomlyser och ger dikten kraft.

 

Jag skriver ett brev till min bortvände

vän för att bedöma

hur mycket jag fortfarande lever.

 

Långt ifrån varandra.

 

Långt ifrån varandra

ska vi ändå bli slam tillsammans.

 

Åsa Berglund