PP       
Hitpoesi

  Populär Poesi

 (c)Peter Nyberg 12/12 2010
Uppdaterad 29/5 2011
 


Startsida  Dikter

Tema
Birger Sjöberg

Edith Södergran
 
Dan Andersson
Karin Boye
Nils Ferlin

Essäer Debatt Recensioner Om oss Arkiv

 

Nils Ferlin

 

 

Nils Ferlin  har alltid varit en del av människors medvetanden, helt enkelt för att han ägnar sig åt de djupaste existentiella problemen, ofta doftande av religiostet. Peter Nyberg skriver personligt om sitt förhållande till poeten.

 

Men jag är lite mager om bena tillika om armar och hals sjöng alltid farmor när hon donade i köket. Hon visste inte vem som hade skrivit raden men den hade fastnat. Jag ser henne fortfarande därute, en lite mager kvinna i storblommig klänning som gnolar och maler kaffe i den handvevade väggfasta kvarnen. Men jag är lite mager om bena… tillika om armar och hals. Hon kommer in med kopparna skallrande i en hög stapel och ställer ner dem på den gröna duken på rumsbordet. Bara jag är där ännu men snart vankas det förmiddagskaffe. De andra är nere vid sjön. Flugorna surrar mot fönstret, en humla tumlar runt under den vita tyllgardinen. Skänk mig nu bara ett rimord på sol när jag redan har använt fiol och viol. Hon nynnar medan kopparna ställs på asjetter och de små sirliga skedarna läggs bredvid. I taket hänger lampan med sina fem glaskupor från en av tvärbjälkarna och humlan har till sist gett upp sina försök att forcera glaset och istället tagit en sväng inåt rummet, hittat en av kuporna och stillat sig till eftertanke. Jag har sålt mina visor till nöjets estrader och Gud må förlåta mig somliga rader men jag är lite mager om bena tillika om armar och hals. Solen har under några minuter värmt högra låret och jag måste vrida på mig. Dörren slås upp och resten av familjen dånar in, nynnandet upphör och ett fullastat bullfat bärs fram till bordet. Pappa säger något om en sjötur och bifallet är unisont, men jag längtar tillbaka till nynnandet och humlan som någon av de vuxna fångar i en tidningssida och klämmer ihjäl tillsammans med de andra insekterna på rutan och sången har upphört för det högljudda sorlet. Bäst trivs jag när det bara är hon och jag.

 

Eller han och jag. Också farfar går omkring och lopar Ferlin. Men jag vet förstås inte att det är Ferlin. Till skillnad från farmor reciterar han: Du har tappat ditt ord och din papperslapp… du barfotabarn i livet. Han pysslar. Bara i skymningen och en stund innan solen går ner förmår han stilla sig och avnjuta. Återigen en minnesbild. Farfar står vid hyvelbänken i uthuset och karvar på en trätavla. Oändligt långsamt växer motivet fram under järnen: En flicka som djupt inne i en skog speglar sig i vattnet. De höga stammarna runt om. Så sitter du åter på handlarns trapp. Det doftar skog och om man hoppar så ryker marken. Jag försöker förstå vad det är han mumlar om. Raderna går som mantran genom hans hjärna medan han karvar. Och jag föreställer mig att han ser helt fridfull ut, att han är avslappnad och vilar i sitt arbete medveten om att det där karvandet lade den ekonomiska grunden till att köpa tomten och bygga huset.

 

Men nu är det den vuxna som talar inte barnet.

 

Pappa ägnade somrarna åt att sjunga Dan Anderssons Jungman Jansson utan att ana sångens mörka dimension. Ingen av dem läser någonsin texten, texterna har fastnat i deras huvuden till följd av radions sånger. Ferlin och Andersson utgör en sådan grundstomme i vårt kulturarv. De flesta har någon av diktarnas böcker hemma och sångerna, texterna tycks inte gå med på att jagas ut ur våra medvetanden. Ännu ligger jag ofta där på soffan och hör hennes röst. Ofta hans låga reciterande.

 

De är döda nu men om jag hade avslöjat att båda sångerna träder fram ur en djupt religiös sfär skulle de antagligen aldrig mer ha låtit texten lopa inom sig. Det är inte en konfessionell kristendom utan en trolös religiositet som Ferlin tar sina sånger ifrån. En stark doft av kristendom vilar visserligen över allt han skriver men långt ifrån bara. Nils Ferlin söker sig inåt och blir mer människa, mer ursprunglig existens än den strukturerade religionen klarar av.

 

Olof Lagercrantz har skrivit en klargörande betraktelse över Nils Ferlin. Poeten blir full och oregerlig, olycklig, benägen att skada sig själv. Det är framåt slutet, alkoholismen är svår. Lagercrantz beslutar att stödja poeten till hemmet och bädda ner honom. Men han vill inte sova. Så Olof Lagercrantz går på händer, osäkert varför. Han kan konsten, vrider upp sin kropp och spatserar omkring. Ferlin tystnar. Somnar. Trygg. Lagercrantz stannar över natt, om Ferlin skulle vakna. På morgonen en skrovlig bön: ”Kan du inte gå på händer igen?”.

 

Inom Ferlin finns inte bara en djupt rotad religiositet utan också en cirkusfantast. Han gillar tricken, i hans texter är rytmiken en fors att åka med och på stranden på båda sidor händer det häpnadsväckande ting.

 

I båda poemet finns också det problematiska ordet. I ”Du har tappat ditt ord” är det som titeln antyder borta. På samma sätt är det i ”En valsmelodi”. Rimmen återfinns inte. Ändå är valören i orden olika. I den första varianten handlar det om religiositet, där är ordet den rätta vägen och Guds ord. I den andra handlar det om att bli förlåten sina snedsprång, att berättaren inte är tillräcklig. Man säljer sig. Man blir ändå inte fet.

 

Medan jag väntar på att en lektion ska börja konstaterar jag att inget riktigt hinns med så jag lägger upp fötterna på en stol och tittar ut genom fönstret. Efter en kort stund frågar min kollega, mattelärare, vad det är jag sitter och nynnar på.

 

En valsmelodi

Dagen är släckt, mörkret har väckt,
stjärnor och kattor och slinkor,
fyllda av skarn, slödder och flarn,
sova polishus och finkor.
Barnet det skådar i drömmarnas brus,
hur en ängel med lyktor går runt våra hus,
och ensam i kvällen den sena,
jag slåss med en smäktande vals,
och jag är ganska mager om ben´a,
tillika om armar och hals.
Jag har sålt mina visor till nöjets estrader,
och Gud må förlåta mej somliga rader,
ty jag är ganska mager om ben'a,
tillika om armar och hals. 

Grämelsens son i grammofon,
sprattlar för Hans och för Greta.
Pajas ack ja, schajas  ack ja,
gott kan det vara att veta.
Skänk mej nu bara ett rimord på sol,
när jag redan har använt fiol och viol.
Ack, ensam i kvällen den sena,
jag slåss med en smäktande vals,
och jag är ganska mager om ben'a,
tillika om armar och hals.
Jag har alls ingenting här i världen att vinna,
och snart i min grop skola maskarna finna
att jag är ganska mager om ben'a,
tillika om armar och hals.

 

Du har tappat ditt ord

Du har tappat ditt ord och din papperslapp,
du barfotabarn i livet.
Så sitter du åter på handlarns trapp
och gråter så övergivet.

Vad var det för ord - var det långt eller kort,
var det väl eller illa skrivet?
Tänk efter nu - förrn vi föser dej bort,
du barfotabarn i livet.

 

Peter Nyberg