PP    
Hemlös poesi

Populär Poesi nr 9

(c)Peter Nyberg 12/12 2010
Uppdaterad 24/7 2011

Startsida Dikter
Kristofer Blomberg
Armand Darius Jakobsson
Johan von Fritz
Roger L Svensson
Ann-Kristin Nilsson
Tema Essäer Debatt Recensioner Om oss Arkiv

DIKTER

Kristofer Blomberg

 

Bosatt i västerbotten och tidigare opublicerad. Arbetar mot övertygelsen om att jag är poet. Hittills har mina försök lett mig ingenstans. Läser bara den klassiska lyriken då alla försök på modernismen och senare varit till besvikelse. Älskar ryska 1800-talsromaner. Viktigaste bok är utan tvivel Shakespeares samlade verk.

 

Om sommar, om nätter

 

Kärlekens bärande underlag,

Är de förälskades lust

Och hjärtats sköra omslag

Skyddar inte emot sådan förlust.

 

Vid krönet, där flickan glömde

Sitt innerstas tvist,

Visar sig försynt den gömde

Och begär av öden skift.

 

Hon:

 

"Varför är du här,

Så förtvivlad, så skrämd?"

 

Han:

 

"Låt mig få vara dig kär,

Och kärlek vår tänd."

 

 

II

 

Många är de att beundra,

Som om inga ting ont hänt

Och älskar utan att begrunda,

Vilket öde de över sig sänt.

 

Som en älskare till besatthet,

Som bara skönhet kan återge,

Står pojken vid hennes fönster

Och söker med ögat henne.

 

Han:

 

"Sen somriga nätter,

Din skönhet du gav,

Mitt hjärta det följer

Dig som en slav.

 

Bakom höga buskar och snår,

Bortom förvirring och oroligheter,

Det hjärta som där slår,

Gör det för dina förträffligheter.

 

Av alla de platser på jord

Vill jag vara vid din,

Där uppehållas med dig gjord,

Och bära din börda som min.”

 

Hon:

 

"Var jag inte en gång förälskad,

Och ville hålla din skära hand?"

 

Han:

 

"Av mig är du vart fall ännu älskad,

Låt mig som vågor slå mot din strand!

 

Och med romantik ska kärlek vår bliva

Och spela som ett stämt instrument

Tills kärleks liv har givit sina

Värden, och vi något upphöjt känt. ”

 

 

III

 

Och det hände efter långsam tid

att de slöts kring en gemensam dröm,

om att vara med en i evig frid

Och där vara helt stilla i samfälld ström.

 

Och nu är kärleken de anför,

Att ser man kärlek i sin nästa

Är det lyckan, såsom den bör,

I ett få tag och fästa!