VÄGER TUNGT FÖR DIG
Den Sällsynta Lyckan
låg en morgon inslagen i ett rött paket under sängen.
Jag bar det mellan fingertopparna
till förortens lekplats och gav det
till ett gråtande barn
som hade fastnat mellan lek och allvar
i klätterställningen.
Kamraterna sa att han lagt sig över träribborna
Berättat Hemligheten
och bara glidit undan.
EN STULEN ZORN akvarell, Dalarö
sommaren målade sig själv
september kom festklädd
bjöd upp till dans på bryggan
nu är klipporna öde
havet inte så blått
bara några droppar färg
i ett stort glas vatten
hon går fram till vattenlinjen
spetsar foten likt en balettdansös
tårna snuddar havsduken
din pensel sjunker ner i det våta
SAGT I FÖRTROENDE
Likt kaveldun inneslöt vår hemlighet
små frön av rykten som sakta växte.
Du planerade för strid i all stillhet,
slöt en pakt med soldaterna som satt och rökte i gräset
och höjde sina allt blankare gevär mot solen.
Trupperna höll du kvar några dagar
i väntan på mitt felsteg.
Jag sprang mot vattnet när skotten föll
och allt spreds för vinden, sökte fäste.
LÅT MIG VARA INNAN LJUSET KOMMER
Låt mig vara en stund
innan dagsljuset envisas med att visa upp allt så tydligt.
Innan dörrarna slås upp och rullbanden gnisslar under tyngden
av allt onödigt
och människorna har börjat riva i tystnaden,
kasta skräp omkring sig.
Även du låg kvar i mörkret, du sa att
livet pendlar fram och tillbaka
men de ljusa dagarna för andra är en handväska för dig
då något viktigt faller ur
visas upp för alla
högt ovanför armarna
*
klockan visar fem i tolv
lyssnar efter minsta ljud
staden tycks sova nu
stannar och lyssnar igen
jag är inte rädd längre
inte för otursdagarna eller för spriten bakom ratten
inte för skuggorna kastade på husväggen utan orsak
jag är inte rädd längre
inte för tjuvarna av tystnad eller kniven mot strupen
inte för mardrömmen om en utdragen tortyr
jag går ner på knä för samtiden
kysser era dåliga vanor på handen
nu hör jag däckskrik i natten
rasslande kedjor från kyrktornen
(barndom)
|
Det låga marsljuset och sedan en kamerablixt på näthinnan. Snögrottan sjönk ihop med en tung suck.
Reflexen –
Armarna framför ansiktet. Lura döden med en luftficka. |
(tjuvfiske)
Dallrande horisont, undergångsröd,
lockar till att stirra
Skeddraget blänker
som en tänkt fisk i vattnet
Försöker se mig levande
in i framtiden
FÖRORTENS SPRUCKNA LÄPPAR
Du borrade dig ner i barndomens asfalt,
till de djupare skikten som lyser mörkare med åren.
Du blev ett offer för bråk igen
med en önskan att falla något mjukare nästa gång.
Du tog emot stryk, gav aldrig igen
men kom in till mig en dag med stoltheten i behåll.
Jag kan se dig stå där bakom skolans bollplank,
stirra på dem genom springorna och gråten.
Du öppnar marken och de faller ner i ditt hål
en efter en.
Som tennsoldaterna du visade upp, ställde på rad,
drog ned med fingret över bordskanten.
NÄR HON TRODDE ATT ALLT VAR I HAMN
en blankett svävade fram från byrålådan
hon bad mig skriva under sin kärleksförklaring
men innan jag hann läsa igenom
blåste det upp en orolig vind mellan raderna
orden grep tag
förtöjningarna brast
när ska vi börja leva på riktigt
efter alla år av byråkrati
där friheten alltid sjönk till botten
för att seglen var av papper
och pennan var en mast
Det är de konkreta substantiven som är Andreas Nyquists styrka som poet. Substantiven manar fram bilder av en trasig barn- och ungdom, i flera av dikterna ligger det förgångna som en fond bakom handlingarna. Ibland kan det nästan bli övermäktigt, inte riktigt friserat. Å andra sidan är sällan tungsinne bokligt stiliserat och greppbart.
Bildspråket är i dikterna mycket tydligt: "nu är klipporna öde / havet inte så blått / bara några droppar färg / i ett stort glas vatten". De fungerar som speglingar av jagets känslotillstånd eller dikternas teman. När friheten sjunker till botten i Hon trodde allt var i hamn är skeppsmetaforiken genomgående i dikten. Det är ett gott hantverk.