|
Peter LeMarc: 100 sånger och sanningen bakom dem (Norstedts, 2009)
En bok där sångaren och låtskrivaren Peter LeMarc berättar om sin karriär och om tillkonsthistorien bakom låtarna. Vi får följa LeMarcs brottningar med panikattacker, scenskräck, samtalsterapier och får reda på hur en inspelning av en platta går till(ofta tre veckors sessioner). LeMarc har också skrivperioder då han går in för att skriva (på heltid) borta från sin vanliga hemmiljö. Det verkar vara nödvändigt för hans produktion.
Det tar lång tid för LeMarc att etablera sig som artist och när han slutligen som 29-åring får sitt stora genombrott är det en kombination av vilja, energi och tur som ligger bakom. Och så förstås Eldkvarns Tony Thorén som fixat studiotid på MNW trots att LeMarc var kontraktlös och pank. LeMarcs fru som stod för försörjningen till familjen under 80-talets början, medan Peter ännu åkte runt och spelade för en back starköl på alla ställen han kunde få en spelning – från församlingshem till barer.
En riktigt bra bok, där LeMarc berättar uppriktigt om sin karriär som musiker. Texterna är inspirerade av t.ex. Garcia Lorca (som vissa av Cohens). Annars är det mest musikaliska referenser som anges, alltifrån r&b till Ferré och Brassens. Bildmaterialet är överflödande och 100 texter återges i sin helhet. Alla dessa håller förstås inte som textpoesi, men när man hör melodierna inom sig fungerar de. Och det är väl det som är meningen med sångpoesi. Och LeMarc är en bra sångpoet – som vågar ta livets alla sidor på allvar. Det räcker långt…
Peter Björkman
Kommentera recensionen
Lars Winnerbäck: Tänk om jag ångrar mig och sen ångrar mig igen
På den nya skivan Tänk om jag ångrar mig och sen ångrar mig igen har Lars Winnerbäck lämnat folkmusiken och tagit ett steg tillbaka in i den renodlade rocken. Tempot har skruvats upp en del sedan förra skivan. Melodislingorna är i vissa fall uppenbart influerade av Kent, som redan konstaterats i mängde av recensioner, medan singeln "Jag får liksom ingen ordning" snarare har sitt ursprung i 90-talsdisco, man kan höra Leonard Cohen pratsjunga i "Du som reser mig". Men framför allt är skivan helt uppenbart Lars Winnerbäcks. Oavsett vilka influenser som kan höras i sångerna är de alla märkta av artistens egenart.
Texterna är omisskänligen Winnerbäckska. Vissa strofer är direkt fångande medan andra är mer abstrakta iakttagelser. Ofta lutar han sig tillbaka på klischéartade formuleringar som "vi är två hjärtan / i samma kropp // om jag tappar allt igen / det är möjligt att det händer / det kan vara svårt att hitta hem /från alla hav och alla länder". Trots de här partierna som givetvis är adresserade till den yngre, mer romantiska lyssnarna, så finns också mer avancerade strofer som "det fladdrar till som i en dröm / en pojke gräver ner sitt fynd / och röjer undan bevisen / dom tysta kvällarna i snön / dom höga lamporna som tänds / över den spolade isen"., Här i titellåten Järnvägspår (Nog är enordiga låttitlar (substantiv) också en Kent-anpassning) presenteras en mer mystisk sceneri än vanligt. Bilden av pojken som gräver ner sitt fynd överförs senare i sången till att bli en metafor för berättaren själv och upptäckten uppfattar jag inte som ett konkret föremål utan snarare ett inre fynd. Givetvis är textskrivandets fundament det lätt ångestladdade och vad som kan uppfattas som självterapeutiska.
Sammantaget är Tänk om jag ångrar mig och sen ångrar mig igen den bästa skiva Lars Winnerbäck har givit ut sedan Singel. Framför allt för att det finns ytterst få sånger som drar ner spänningen och blir mellanspår. Sångerna samspelar istället och bygger upp en kraftfull berättelse. Lyssnaren blir del i självterapin, eftersom Lars Winnerbäcks osäkerhet och leda också är lyssnarens.
Peter Nyberg
Kommentera recensionen
kent: Röd
Kent är transformeringens mästare. När jag lyssnar på det första självbetitlade albumet finns visserligen en omisskänlighet, något som är typiskt för konstellationen. Ändå är soundet fullkomligt annorlunda på nya skivan Röd. Det unga Kent överdoserar på distade gitarrer. Sedan sker en förändring. Spåren blir aningen mer melodiösa på Verkligen, gitarrerna finns kvar men ljudbilden har lagt sig till rätta. På Isola tas ett steg till, låtarnas melodier framhävs i de betydligt långsammare låtarna och en del synthar tas in. Hagnesta Hill är en rörelse tillbaka mot upptempo-låtarna, men en renodlad rockskiva, fortfarande med tydliga melodier. Ytterigare renodlas melodiositeten på Vapen & ammunition där bandet landar relativt nära popen och dansmusiken, vilket redan har flörtats med på den föregåene skivan. Nästa steg är att närma sig Depeche Modes musik. Stegen är tre och börjar med Du & jag döden där framför allt förstasingeln tillåts vara synnerligen synthig. Att gitarristen försvinner till Tillbaka till samtiden är logiskt. Här tas ett stort steg in i den elektriska musiken. På Röd har ytterligare ett steg tagits. Inte en distad gitarr så långt örat hör. Det imponerande är att bandet under hela sin förändringsresa har fallit ur utan hela tiden byggt på sitt sound.
Något som genast imponerar vid genomlyssning nummer ett är bandets mod att ta in oväntade och lite udda element. Hela första spåret ackompanjeras av en kyrkorgel och framskrålas av en dåligt stämd kör. På Svarta linjer finns en löjligt melodiöst visselparti, Vals för satan (din vän pessimisten) är renodlad trance, vilket i och för sig är en logisk följd av den elektriska musiken.
Rent poetiskt är musiken det bärande momentet. När orden uttalas får de kraft. Givetvis finns allusionerna där "Allens New York", "häng dom högt", "hålet i mitt hjärta" och så vidare. Fragmentiseringen av historierna är mycket tydlig och effektiv i min bedömning. Förstasingeln Töntarnas historia närmar sig Gardells böcker om Jenny och Juha där den ena parten får gå på festerna och den andra får vänta utanför och plocka ihop resterna. Överlag skildras ungdomen i låtarna. Ibland blir det aningen pekoralt, som i Hjärta, men oftast fungerar texterna och musiken utan att det blir kletigt, vilket ju också kan vara ett kännetecken för bandet: Man närmar sig det patetiska utan att hamna där tack vare oväntade och väl valda bilder.
För att slutligen ge ett omdöme är albumet uppfriskande omväxlande även om den bubblande elektronikmusiken ligger som grund. Poetiskt sett fungerar albumet bra. Det finns få direkt bitande spår, å andra sidan så växer det och jag skulle tro att albumet också kommer att vara under en längre tid än de flesta andra skivor som gruppen skapat.
Peter Nyberg
Kommentera |
