Läste inte mycket poesi innan jag själv började publicera på internet men har en och annan diktbok i bokyllan, bland annat Bruno K. Öijers Triologi. Annars är jag väldigt förtjust i många okända författares verk där ute på nätet.

Vad skriver du om? Hur medveten är du om formen på dina dikter? Varifrån får du inspiration?

Jag har fått för mig att jag inte kan skriva om något annat än det som gör ont, särskilt kärlek när den är som mest olycklig, desperat och destruktiv. Har försökt skriva tvärtom men det har inte blivit eller känts bra. Jag tänker aldrig riktigt när jag skriver, det bara skrivs. Hittar inspiration i musik, kan knappt skriva ett ord utan att samtidigt lyssna på musik. Skriver bäst mitt på natten eller tidig morgon. Det är nåt med hur det blir morgon jag tycker om, som sätter mig i stämning. Det funkar bäst att skriva då och just därför blir det inte lika mycket skrivet nu för tiden.

Varför valde du att publicera dig på nätet? Har kommentarerna som du har fått utvecklat ditt skrivande? Publicerar du dig på flera olika forum samtidigt?

Jag ville bli läst. Inte sitta och vara ensam med det som gjorde ont, ville att någon annan skulle veta. Från början var det inte meningen att publicera för att jag ville utvecklas i skrivandet eller på något sätt bli bättre. Jag ville inte bli bättre, bara bli läst. Sen hjälpte det mig jättemycket. Jag var usel på diktskrivandet från början, skrev mest noveller men genom att läsa av andra och få kommentarer och uppmuntran så hittade jag mitt sätt att skriva på, det som kändes bra och rätt för mig. Mitt eget flyt liksom.

Jag har funnits och varit aktiv på ett och samma forum hela tiden. Har väl hoppat in på någon annan sida, publicerat en dikt eller två men sen inte fortsatt. Nu var det några år sen jag publicerade någonting. Jag skriver fortfarande men av någon anledning ligger det kvar i datorn eller på papper hemma. Och allra mest i huvudet.

 

Dikter

kan vända mig om

 

kan vända oss om

du kan också blunda, leta med känslan

efter

 

mig

 

vakna alldeles vackert med solen i ögonen

jag har slutat leka med dina lockar

 

mitt i vinden

bland skrikande fåglar

ett tomrum en annan fråga ett helt annat svar

hur länge sen var det hon skrattade oh svankade och

lät dig ta henne från alla håll i alla dämpade rum

med alla mina fotografier

 

kunde slagit dig bort

 

kunde vänt mig om ensam

kunde låtit dig smeka mig färdigt

 

onyktert

 

det är ljudet av

ingenting som slår

mot mina tinningar

som slår svagt och

min längtan överallt

och en cigarett

mellan fingrar du

en gång nuddade

mig med

och viskningar

under täcket som

glömts bort och

jag ser att du ser

på mig men jag

vet inte om du

verkligen förstår

och du drar efter

andan, du drar efter

andan och vinden

drar i ditt hår och

jag tänker att såhär

har vi stått så

många gånger

såhär kommer vi

alltid att stå och

jag vill veta men jag

frågar inget, jag vill

veta men jag säger

ingenting alls och du

röker mig in och du

andas mig ut och

jag viskar att

jag drunknar du

 

ja jag drunknar

 

utan, för

 

plockar gruskorn ur ögonen rensar halsen

fri från din andedräkt

den lenaste tungan och

smaken av

 

den lutar, himlen och alla träden och

måsarna bränner sitt skrik

hennes skratt ekar bland höghusen jag hör henne

andas över dig när jag försöker sova

försöker luta mig åt andra hållet, försöker krypa in i väggen 

och hålla handen över det som vill slå sig ut plockar korn och smaken av fingrarna

 

håller inte balansen när höghusen rasar när

hennes hals är sönderkysst och dina läppar

lika mjuka och där är ni

viskar fumlar hela hennes kropp skakar och mina

händer knyter sig medan husen faller och

smaken av

 

den lenaste tungan