Iman Mersal

Svensk tolkning Anna Jansson

han sover i rummet intill, en vägg skiljer oss åt
det är ingen metafor
bara … en vägg
där jag skulle kunna hänga upp foton på min älskare
när han röker, eller tänker
om jag bara hittade en neutral plats
av respekt för avståndet mellan oss.

det verkar som att gud inte älskar mig
jag är tillräckligt gammal för att veta: 
gud har inte älskat mig på länge
inte sedan han fattade tycke för matteläraren
och skänkte honom en skarp blick,
färgglada kritor 
och många tillfällen att plåga ett barn som jag
som inte förstod förhållandet
mellan två icke-intilliggande tal.

men det gör inget att gud inte älskar mig
ingen i hela världen
– inte ens de som alltid handlar rätt –
kan lägga fram ett enda bevis 
på att gud älskar dem.
jag skulle kunna öppna dörren och stänga den så tyst bakom mig 
att min älskare inte vaknar.
en flicka som går nerför gatan 
utan någonstans att ta vägen
är inte alls särskilt dramatiskt.
när Dostojevskij sa:
”varje människa måste ha någonstans att ta vägen”
talade han om klassiska människor
sådana med långa polisonger
och kappor i ensamhetens färg.
jag gillar inte dramatik
jag tycker inte att man behöver
offra en ros 
bara för att behaga de döda.

om jag gick härifrån, precis nu
skulle jag ta första bästa man i handen,
tvinga honom att göra mig sällskap till närmaste café
och berätta för honom 
att i rummet intill sover en man, utan några mardrömmar,
otillräcklig med mitt mått mätt.
inte en endaste gång 
har han lyckats härbärgera mitt skräp
han bara låter allt läcka ut på gatan.
jag skulle säga att jag är föräldralös
det trodde jag räckte för att skriva bra poesi
men det stämde visst inte
och att jag är så dålig på att ta hand om mig själv 
att en enkel bihåleinflammation 
riskerar att förvandlas till cancer.
ändå fortsätter jag ljuga
fastän man borde bli änglalik lagom tills man dör
annars tröttnar ens vänner på att försöka minnas ens goda sidor.
jag skulle säga att min död blir lika enkel
som att vicka på foten
om han lämnar mig.

på närmaste café 
skulle jag berätta för en okänd man
massa saker om mig själv i en strid ström
och med mina stämband sporra hans primitiva önskan att vara hjälpsam
kanske skulle han ta med mig hem, väcka sin fru
och jag skulle se på när hon klampade fram mot mig över den smutsiga kelimmattan,
låtsas vara blyg för att lugna henne, göra henne nöjd med sin man 
medan han skulle råda mig att börja om på nytt
och jag lova honom att lära mig spela något instrument 
ett som passar min ringa gestalt
och att vi nog möts igen, på någon folkfest en dag.

jag har hotat alla jag älskar 
med att dö om jag förlorar dem
fast jag kommer nog inte att dö för någon
självmördare litar – onekligen – för mycket på livet 
och tror att det väntar på dem
någon annanstans.
jag tänker inte lämna det här rummet 
förrän han dör framför mina ögon
då ska jag lägga örat mot hans bröst
tystnaden talar så högt att den inte kan betvivlas 
ens av en katt med en frustrerad kvinnas klor
en kvinna som hysteriskt försöker vända upp och ner på
soptunnan, full med skräp från dagen vi tillbringat ihop
soptunnan jag ställt ut i trapphuset
för att försäkra grannarna om att jag har en normal familj.

jag ska fatta dina fingrar
och undersöka dig, noggrant som en kirurg
som utan skalpell enkelt avlägsnar en böld från en självförtärande kropp,
sedan lägga fingrarna i en skål med is, och när de slutat skälva
lämnar jag rummet …
svept i förlust, lätt.

du måste dö framför mina ögon.
när någon vi älskar dör 
får vi ett ypperligt tillfälle att söka efter ersättare.
på tåget från Östra deltat brukade jag välja ut en lämplig kvinna 
som slog upp dörrarna till sin medkänsla för mig så fort jag nämnde 
att min mor dog när jag var blott sex år gammal.
egentligen
var jag sju när det hände
men ”blott sex år gammal” tycker jag låter mer tragiskt
och medelålders mödrar är beroende av sorg
kanske som en ursäkt för att bära svart i förtid.
en liten retuschering av historien
gör underverk
men det skulle aldrig de förstå
som inte behövt stjäla till sig ömhet från främlingar.